evighetsåtta/Anders

Flytt.

2009-08-07T17:18:00.002+02:00

Nu har jag flyttat min blogg till http://andersholmstrom.se/. Jag orkade inte blogga hos blogspot längre, ville ha kontroll över mitt eget bloggverktyg. Satte således upp en wordpress-blog på privat server. Skall även försöka styra upp bloggen till mer kvalitet och mindre babbel. Förvisso kan babbel vara fint också, men det kommer inte att försvinna. Det kommer bara att kanaliseras lite bättre - förhoppningsvis.

Så styr nu om era bokmärken, ändra era RSS-flöden och stick till den nya bloggen!

Öppet brev till Håkan Nesser

2009-08-03T04:32:00.004+02:00

I en förhållandevis ny artikel i DN så blir fyra författare tillfrågade vad de tycker om Unni Drougges s.k. nätroman, alltså den bok hon ber Internet att avsluta åt henne. I artikeln så läser jag vad du, Håkan Nesser, säger:

Det är så mycket skit när det gäller svensk litteratur nu som handlar om så mycket annat än att faktiskt skriva berättelser. Jag är inte intresserad av det här. För mig handlar det om att skriva romaner som säger något om livet. Det är ett allvarligt jobb. I stället försöker man att sälja till varje pris, synas och stå på arenan och skrika och gapa och göra grejer som ska märkas, och det gillar inte jag. Håll på ni och gapa och skrik, det går väl över.

Jag försökte verkligen korta ned citatet men det gick inte. Jag känner att varenda ord behöver komma med. Och du undrar vad jag känner? Jag skall berätta vad jag känner. Jag känner ungefär såhär:

Håkan Nesser, vem fan är du? Romaner som säger något om livet? Hur skulle det vara om du kom ned på jorden ett tag, andades lite frisk luft och stirrade in i solen ett tag? Och nu syftar jag inte på ditt författarego. Jag har all respekt för författare av alla de slag, även de jag aldrig själv skulle få för mig att läsa (t.ex. de som skriver kriminalromaner), av den simpla anledning att jag vet att kreativitet är både det bästa och det värsta som finns. Skapandeprocesser är underbara när de går på räls, men svider och gnager som den värsta av blåsor när de lider av flaskhalsproblemet - att tvinga in känslor, idéer och tankar i ord är bland det värsta jag vet, samtidigt som det är en slags smärta jag njuter av. Jag har all respekt för folk som vill göra det till sitt yrke att lida av detta i tid och otid.

Håkan Nesser, jag är säker på att du skriver saker som du och många andra berörs av. Jag är säker på att dina romaner säger något om ditt och många andras liv - säkerligen också om mitt. Jag tror till och med på att du verkligen menar det du säger och inte bara spottar ur dig det av ren rädsla för framtiden. Men kom inte här med ditt förminskande djävla skitsnack om vad livet är och hur man gör för att säga saker om det.

Av de fyra författare som blev tillfrågade i artikeln så är du den enda vars namn jag hört förut, men jag var tvungen att söka på det för att förstå varför. Kanske säger det mer om mig och mitt bristande intresse för skönlitteratur än något annat. Men kanske säger det också någonting om varför jag reagerar på vad du säger. Du är inte en del av min värld, och det kommer du tyvärr nog aldrig att vara. Jag vill inte läsa dina böcker, jag ger dig inte någon kontroll alls över mitt liv, min upplevelse eller min tillvaro. Inte för att jag tycker illa om dig. Inte för att jag ens har någon åsikt. Men vi spelar helt enkelt inte på samma arena. Hade jag varit sur hade jag sagt att det känns djävligt skönt, men i ärlighetens namn känner jag ingenting alls inför det, kanske lite sorg. Det är mest bara så det är.

Det är bara så det är. Jag är inte ens 22 år fyllda och sitter här och tilltalar en 59-åring direkt. Är det så man gör nu för tiden, undrar kanske du? Ja, det är faktiskt exakt man gör så nu för tiden. Du tänker kanske att det här bara är en arg yngling utan bättre saker att göra. Ja, då tänker du faktiskt helt rätt. Du tänker helt rätt, men också helt fel. Din observation av fenomenet är helt korrekt, men din bedömning av det är fel. Du förstår, det finns en tid i vilken arga ynglingar som hänger på internet utan bättre saker att göra faktiskt är värda att lyssna på. Det finns även en tid i vilken de verkligen blir lyssnade på. Jag skall inte gå händelserna i förväg, men låt mig säga som så att mina barn kommer inte växa upp med en bok i handen. De kommer att växa upp med saker varken jag eller du kan greppa eller förstå just nu.

Så vad i hela fridens namn får dig att tro att du vet mer om livet än någon annan?

Må hända får du ta lite för mycket skit nu, skit du inte helt förtjänar. Jag visste ju som sagt inte ens vem du var för 30 minuter sedan. Jag vet inte vad du har för åsikter. Allt jag vet är att du sade något jag inte gillade, något jag reagerade på, något som väckte mig och fick mig att fundera lite. Fan, du kanske inte är en så dålig författare ändå? Men min poäng är att jag reagerar och jag funderar och sedan skriver jag ned. Jag skriver ned det på en av miljontals kanaler som går att komma åt världen över. Och med komma åt menar jag att de är öppna. Nej, inte öppna som en dörr. Öppna som öppen källkod. Öppna som i att du blir inte bara matad från de här kanalerna världen över, utan du kan också beröra dem - du kan förändra, tycka om, hata, rata, älska och förgöra dem. Du och alla andra. Och det värsta är att det bannemig verkar fungera.

Men du behöver inte vara rädd. Jag är inte en av dem. Jag är inte en av bloggeliten - du, jag är inte ens en bloggare egentligen. Mitt inlägg kommer nog bara läsas av högst femton personer. Men femton personer! Håkan, det är ändå ganska många personer, tycker jag. Men det bästa, det allra bästa, är att av de här femton personerna så kanske en eller två kommer känna att jag skriver något de tycker om, eller hatar, eller något som får dem att tänka efter. Och så upprepas processen. Och det gör det så djävla värt för mig. Att få vara del av någonting större. Att inte bara få pumpa ut och bli älskad, utan att få älska tillbaka också. Jag tycker det är en fin tanke. Ett slags kollaborativt tänkande, där det jämlika skapandet och utbytet av idéer, erfarenheter, känslor och tankar är det centrala.

Jag kallar det Internet. Med stort i. Och jag förstår att du kanske tror att jag helt förvirrat mig in i ett mysigt drogmoln av ungdomlig passion och romantik, att jag tappat spåret, att jag glömt att det här är ett öppet brev till dig. Men så är inte fallet, förstår du. För nu skall jag knyta ihop påsen. Unni Drougge förstår nämligen det här. Eller förstår - jag tror att hon känner som jag. Jag hoppas i alla fall det. Kanske är det bara ett pr-trick, men jag kan inte leva i en värld där alla misstänkliggörs, som jag hoppas framgått av hur jag röstade i valet till Europaparlamentet. Jag väljer därför att anta att Unni känner något i stil med vad jag känner. Att det finns andra sätt att leva livet, andra sätt att uttrycka saker som betyder något, saker som säger något. Och kanske känner du inte så. Kanske är du som den man jag träffade för ett tag sedan. Han är ungefär i din ålder. Han är mycket begåvad, trevlig och intressant. Jag gillade att prata med honom för han lyssnar på mig som en jämlike och svarar mig som en jämlike. Han sitter i rullstol. Och nu kommer slutklämmen: han använder aldrig datorer. Han vet inte hur internet fungerar, han vet nog inte ens riktigt vad det är egentligen. Och jag känner bara:

Oj, vad ledsamt. Du hade kunnat bidra med så mycket, och fått så mycket tillbaka.

Så nu hoppas jag att du förstår, Håkan. Jag vill inte alienera mig från dig. Jag vill inte att du skall försvinna ur min värld. Jag vill att du skall vara en del av den. Jag vill att du skall våga, försöka, öppna ögonen och se att det finns alltid något i ögonvrån som är värt att undersöka, alltid något bortom krönet. Kanske har du hittat din lycka i att skriva böcker ensam på kammaren. Jag tänker inte försöka ta det ifrån dig, eller tro att jag vet hur man bäst hittar lycka, eller hur man bäst hittar svaren på andra människors livsgåtor. Men då ber jag dig att inte tro dig veta detsamma, om mig och de mina.

Med vänliga hälsningar,
och den sortens kärlek man bara kan känna via Internet,

Anders Holmström

Internet yesterday, Internet today, Internet tomorrow

2009-07-31T13:18:00.010+02:00

I feel I can now proudly call myself an Internet user, an Internet lover and an Internet activist. And, being these three things, I see stuff around the web that makes me full of love, inspiration and ideas. I also see things that makes me realize that, Friggin' hell, this is actually happening - the Internet is happening for real now! It took some time but god damnit, it's here! Now as we all know one man's hype is another man's... nothing. I understand that being an active part of the Internet society makes me see things and meet people that not everybody will, and no doubt my view is biased to China, Iran and back. I therefore encourage you all to go and experience these things for yourself. There was a time when doing stuff on the Internet was the domain of basement-dwelling teenagers with antisocial tendencies (they still, of course, control the internet, but you're allowed to share it with them - and they're not teenagers anymore!). However, things have changed. Today is the day where the Internet is the domain of anybody with a computer. And still, to this day, the Internet is open for everyone.

What does this openness and accessibility entail? A lot, no doubt. For once, it means that this much information has never been available to so many people before. It means that I can communicate with people all over the globe with less than a seconds delay. I hardly think we realize the extent of this pending revolution. I still remember when the Internet wasn't something that took up a large part of my everyday life. I am a part of the very last generation [in the western world!] that actually lived without the Internet. The kids born today will be brought up on the Internet. Concepts that i have yet to fully grasp will be second nature to them. To them "Web 2.0" will be a lame cliché that can't possibly capture what the Internet really is.

So what is it? I have no fricking idea. All I have are small snippets, small happenings that, to me, are glimpses of a possible future. Let me share them with you.

2008 - 03 - 31. A man flies with United Airlines in the USA. He witnesses his $3500 guitar being carelessly thrown around by the baggage handlers. The guitar actually breaks, and the company admits it being broken by them, but refuses to pay him for the damage. After getting a final NO from United Airlines many months later, the man, who's part of the band Sons of Maxwell, says he will write three songs about his experience with United Airlines as payback. His first song releases early July 2009 on youtube. Today, 22 days later, the video has 4,4 million views. I have no idea how this will affect United Airlines, but I know if I ever get the choice to avoid them I will! (Citing this song as the reason.) This is a perfect example of the viral strength of the Internet. The songwriter didn't need to link this video to 4,4 million people, he probably just put it up on the net, sent the link to his friends and announced it on this homepage/twitter/whatnot and the views started ticking in. People liked it and they spread it to their friends using the same techniques as the songwriter.

This is special and new because in a pre-Internet world this man would, at best, have gotten half a page in some local newspaper and a ticket in the never-ending customer service queue. Now, however, he had the power to do something by himself. He put out his story, in his own way, and made people interested. This is a power shift. This example is minor, and only one of many, but it's still a power shift nonetheless. The virality of the Internet brings power to the "masses". We are the internet, as somebody once said.

2009 - 07 - 19. A wedding couple puts up a video from their wedding on youtube. The wedding entrance is a 17-person dance to the song Forever by Chris Brown. Twelve days later they have almost 13 million views and the video is a youtube smash hit. The people holding the recording rights to the song eventually, of course, catch on. But instead of attacking the video makers, removing the song or something like that, they decide to monetize on it. The song stays on the video, but they put in a link to buy the song in the iTunes store instead. The one year old song gets a massive revival and starts pulling in cash once more. This topic is expanded on in the official google blog, which is where I found the story in the first place.

What does this prove? For once, it proves that letting people freely remix and use music for non-commercial means can improve revenue for rights holders. I also think it's amazing to think about the fact that 13 million people have seen this lovely happening and many have, I am sure, laughed and cried at how marvelously beautiful this is. I know I did. This is what free culture is about. This is what "piracy" wants. Sharing of culture and experiences. The market will capitalize on it, they will monetize it, they will get their share too. As much as I dislike capitalism I also think it's unavoidable, and thus we have to find a good middle ground. I think this is the middle ground. But instead of pooling resources to work against us, the lovers of a free Internet, the companies should try to work with us. Monetize on free culture - a contradictio in adjecto but a possible solution nonetheless. If you don't believe me, check out Red Hat.

April 2009. A group of net activists fight against a series of regulations on Internet and telecommunications the European Union are attempting to put in place. It's called the Telecoms Package and threatens to hinder the development of the kind of Internet the activists want to see - a free and open net, without regulations and TV-like feeds. In a massive attempt to go behind common lawmaking and EU procedures they launch a campaign to quite simply hack the decisionmaking at the source* - the EU parliament. Using Internet-word-of-mouth methods they get a huge amount of people to send e-mails to all the MEPs (Members of European Parliament), and to even call them at their offices. This tactics actually works to some extent and the Telecoms Package is stalled (but in no way stopped yet, the fight lives on to this day). Swedish MEP Carl Schlyter said that he had never seen something like this before, and that it had actually had an affect on the voting (SE).
* a massive oversimplication, but let's not get into EU bureaucracy right now

This is no doubt an example of how the Internet razes old power structures and erects new ones. In some ways it's a kind of crude direct democracy, in other terms it's quite simply a new way of making protests heard. In all ways it's an evolution, and a show of power by the Internet users.

But let's not forget that barely 25% of the people living on Earth have Internet access. It's easy to get caught up in fighting for the right to use VoIP apps over the iPhone and forgetting completely that a lot of people are still fighting for the right to free speech, peace and as basic things as food, clothing and shelter for the day. How does Apple blocking a third party application from their phones relate to things such as democracy, peace and starvation? In some ways, it never will. I think that's important to remember. But in some ways, allowing a provider of a service for communication to dictate who can use the service and how you are allowed to communicate over it is, indeed, rotten to the core. I will never sit here and say that Apple is halting democracy or making poor people starve in the third world. But I will say that the two are in some ways linked, and can have effects on each other. Let me expand on that.

As I am sure some of you know, Johannes Gutenberg invented the mechanical printing press during mid-15th century. As a student of intellectual history this event is something I've been told is very important. Why is it important? Because it allowed easier, faster and more accessible sharing of information - sharing of ideas. How could one man's idea of what's wrong with such a powerful entity as the catholic church affect masses of people and eventually bring about a reformation of this monolithic powerhouse? Because Martin Luther's 95 theses were spread using a printing press. Now of course that isn't the only reason, but it's one of them. The free spreading of information has always been the common man's friend and the powerful man's enemy. No less so in the time of the Internet. But this has all been said a thousand times before. The Gutenberg-Internet simile is old news now. But yet, I think it deserves to be mentioned again - I strongly believe that the Internet is, in many ways, like the printing press. "At one point the papal court debated a policy of requiring printing presses to obtain a license, but this could not be decreed." Do you see? History is in some ways repeating itself. Hopefully you will not need a license to use the Internet one day.

During the Pirate Bay trial this exchange of words were had between a prosecutor (Roswall) and one of the defendants (Sunde):

Roswall: When did you meet IRL for the first time?
Sunde: We don't like the term "IRL". We much prefer "AFK".
(freely translated from Swedish)

Now in some ways I think Sunde was just being cheeky. But in another way this change of terms reflects a subtle change that I believe is very interesting. Using the term IRL (In Real Life) to signify events that happen outside of the Internet is in some ways the same as saying that the Internet is not for real. AFK (Away From Keyboard) is simply saying that it didn't happen at a computer, not making a difference in levels of reality between the two.

The Internet is finally becoming a reality. A reality, not the reality. Not only in the minds of hardcore Internet users but in the minds of everyone. In some ways it will always be a separate sphere of communication, but in other ways it will get more and more intertwined with the non-digital worlds.

The question is, how do we want this reality to evolve? What do we want it to become? On one side we have the wedding entry dance to a hit R&B song, getting 13 million views, warming my heart and giving money to the copyright holders. On the other side we have this. And this. And this. And this. And this. And this. And this. And this. And this. And this. And this is just the tip of the iceberg.

The future is now. Let's make it the way we want to. Let's rebuild it.

Ett problem.

2009-07-31T11:45:00.003+02:00

Problemet är att jag bloggar när jag:

1) känner mig nere och behöver skriva av mig
2) studerar och behöver samla tankar/skriva av mig

Just nu gör jag varken eller, och försöker göra så mycket saker AFK som möjligt. Därför kommer antagligen bloggen att ligga på is ett tag. Om ni vill hålla koll på mig ändå får ni göra det via twitter eller irc, för där lever och frodas jag:

www.twitter.com/holmstrom
http://tinyurl.com/telekompaketet <- jag heter anders i kanalen (#telekompaketet @ irc.freequest.net)

Det är visst nån som är tillbaka!

2009-07-29T03:08:00.005+02:00

Hahahahahahaha!
Hej gänget.

Jag är här igen nu känner jag.
Feels good man.
Feels good.
:D

(Obs: Jag är inte full eller något sådant!)

men ändå/Aj

2009-07-27T01:41:00.005+02:00

det finns något i det som jag bara inte kan göra. alltså, att tänka att allting är bara små bumps på livets motorväg och att med tiden så blir de nedkörda till intet och man kommer över allt och det är bara ett minne istället för en känsla. att se på hur andra har det och vad andra säger om livets gång, att bara se på det som något redan passerat, som något utdött, som ett minne och inte en känsla. för en känsla är allt vad det är just nu, och ibland, just nu, så vet jag inte ens om jag vill sluta känna.

och ibland, just nu, önskar och hoppas jag att du inte läser vad jag skriver här, för jag vill inte vara den personen, jag vill vara den andra personen som kan ge vad han vill ge och kan hålla tillbaka vad han vill hålla tillbaka.

men visst kan jag tänka bort alla känslorna, jag kan fundera och analysera över vad jag känner och dissekera det hela till små små bitar som jag kan hantera och låsa in i ett rutnät och till slut stänga av, eller iallafall förtrycka. men problemet är att 90% av tiden så vet jag inte vad jag känner eller varför jag känner vad det nu är jag inte vet att jag känner. det är en ohållbar situation och vissa saker blir bara så jobbiga. jag övervägde att ta bort henne från facebook bara för att det är jobbigt att se bilder på henne och de hennes, att behöva tänka och känna på det så nära. och jag minns att hon gjorde samma sak och så går allting bara runt i cirklar? nej, jag vill tro det men självklart inte. jag vet inte. fan vad jag inte vet någonting alls om framtiden. men det gör du, och det glädjer mig på något jobbigt sätt. fast mark under fötterna.

och det är ju töntigt att tro att det hjälper att kapa virtuella band när de virtuella utan tvekan är de allra minst jobbiga som finns. men ändå, jag vet inte. jag har alltid varit emot censurering, av mig själv och av andra, så jag tror att jag skippar hela idén.

minns vad jag sade till henne när vi pratade för bara några dagar sedan. om jag bara får säga en sak till dig... ja, så var det och så är det och så kommer det alltid att vara. men det betyder inte att det alltid kommer vara lätt, tyvärr.

johanna tyckte att jag skulle fortsätta med bilder i bloggen.

jag minns hur jag, för ack så länge sedan, låg varje kväll och varje morgon och lyssnade på den här låten, hur jag hade hjärtebry men på ett annat sätt, hur jag var kär för första gången och smärtan-kärleken-glädjen var så stor och viktig. du kysste mig en gång och jag blev yr på riktigt. kan fortfarande inte förstå hur det gick till. vi var typ 14 och jag minns det som igår.

någonstans har man iallafall kommit när man vet vad man behöver, och det vet inte jag just nu. förvirring, eskapism och falskt hopp, det är allt jag kan erbjuda mig själv. men man får välja själv utav saker som de är. du sade att det verkar vara som om man bara måste bestämma sig och sedan kan man älska vem som helst. och fortfarande så vet jag inte vad du menar, men jag vet att

la isla bonita

2009-07-27T00:14:00.005+02:00

någon berättade en gång för mig om en man som alltid gjorde allting till 100%. om han skulle vara lycklig så var han lycklig. om han skulle dansa skulle han dansa och inte göra något annat. allting skulle göras med full vilja och fart, total dedikation till varandet just då.

jag tänkte vafan, det kan jag också göra. ikväll skall jag bli mer berusad än jag blivit på flera år. jag tänker inte backa för mitt bättre vetande, jag tänker dricka när jag mår illa, jag tänker, som de säger idag, go wild.

och så blev det. utan mycket till mat i magen och med trött själ och trött kropp blandade jag barndom på flaska med lite rysk vodka som peter och liv köpte på bornholm. efter det tog jag pendel och buss ut till nacka, och där fanns det gratis öl. daniel fyllde år, han är väldigt sympatisk och ibland är vi väldigt lika. det var jätteroligt. jag hade en rolig kväll. jag badade för första gången i år, och det var mysigt. det fanns en bastu, och det var också mysigt.

på väg till festen satt jag på en buss och tänkte att jag skulle skriva lite anteckningar i mobilen under kvällen. det skedde såklart inte som planerat, men det här fick jag nedknappat:

20.45 Känner redan illamåendet i halsen och hjärtat, men jag sätter på upphaussande musik och ler mot närmsta snygging. Ler ilsket mot rösten i mig som säger stopp, du gör inte helt rätt nu Anders.
01.40 Har inte kräkts sen jag var typ 15. Men nu så. Nog skall jag minnas dig [kvällen] allt. Fan.
02.55 Kräks i bussefs

när jag hittade det här imorse och helt hade glömt bort de två sista posterna så fnissade jag åt mig själv och var glad att jag inte har en mobil man kan twittra ifrån. jag kräktes tre gånger på vägen hem, två av gångerna var bland folk. men det var bortom punkten där man inte längre bryr sig.

idag har jag varit bakis och är det lite fortfarande. har egentligen inte gjort så mycket. pillat lite med crunchbang och sakta men säkert ätit lite småsaker. moster kom på besök och spännande mat tillreddes i köket. jag smakade lite och det var gott, synd att jag inte hade så mycket till aptit.

det bästa är att jag ångrar inget. jag hade jätteroligt och just som planerat så blev jag alldeles för full. jag gick emot mitt rationella sinne och det kändes jätteskönt. jag kunde inte gå rakt hur mycket jag än ville. jag tappade kontrollen. det kan behövas ibland.

läser om vad jag just skrev. jag planerade att tappa kontrollen och tappade kontrollen. men gjorde jag då det? varats eviga paradox, fuck you!

vidare sjukt att alla människor runt mig verkar heta någonting på S as of late.

här får ni en just precis tagen bild på mig, bara för att det är för lite bilder på min vit-svart-tråkblogg.

ps. RSS-count: noll!

hemma

2009-07-25T18:29:00.003+02:00

Är nu hemma i Stockholm.
329 RSS-uppdateringar. Vågar inte klicka.
Lägenheten är tom.
Lägenheten känns tom. Varför? Slogs av det varje gång jag gick runt. Vad är det som hänt i mig? Konstigt. Jag blir plötsligt sugen att måla om köket, sätta upp tavlor i mitt rum och, jag vet inte, inreda. Har jag blivit rädd för tomheten eller är det något annat?

Det är skönt att vara hemma. Får se hur jag gör med resten av kvällen. Det är ju trots allt lördag, visst?

Hmm.

edit: En knapp timme senare. en rabarbergrogg är downed och mitt rss-count ligger nu på 203. lämnar det där för ikväll, tvättar håret och siktar på att hälsa på en nybliven och kär vän i Nacka, som fyller år ikväll. Don't wait up!

nu kom jag på det

2009-07-24T00:35:00.007+02:00

det jag skulle blogga om som jag glömt som jag kom på på bussen, nu kom jag på det igen!

såhär var det förstår ni. igår var jag ute och träffade vänner och drack lite öl. min kära vän patrik var med. vi pratade om skolgång och sådär. så patrik säger till en halvextern person att han känner ingen som är så slö som jag. jag känner att det var en osann beskrivning, citat, "i resent that comment". han backar och säger "nej du har rätt, jag måste rätta mig, du är inte slö, du är bara den mest rotlösa personen jag känner!". ja, det köper jag. jag är kanske också den mest rotlösa personen jag känner.

men hur som helst så jag vet inte. jag saknar stockholm som fan. det känns som hem och jag vet inte ens varför. jag känner bara att jag gillar att bo där, plugga där, leva där. jag gillar att vara ute i stockholm om natten även om det händer jättesällan. jag gillar tantolunden och de vänner jag lyckat skaffa och behålla där gillar jag verkligen jättemycket.

det är klart att det finns regnmoln (ser ni nu använder jag väder som metafor igen, grejen är att när jag läste svenska b på ljungskile och skrev ett avsnitt som var ganska rörigt så använde jag väder som metafor för sinnesstämning och min lärare, som jag gillade och respekterade, sa att man skulle undvika det för att det var så platt och klyschigt men jag tänker inte att han vet allt det finns att veta ändå så nu gör jag det för jag gillar det och kommer aldrig bli något poetiskt geni ändå) men det finns det alltid, och om man pratar länge nog med the weather wizard så brukar saker lösa sig trots allt. man måste bara komma ihåg var ens weather wizards finns.

låt mig citera en av de kvinnor jag älskar:

This is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took

And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood

And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

och samma kvinna, mycket senare:

No, this is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't

You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath

:)

strkturekutr

2009-07-23T16:59:00.003+02:00

och ja alltså jag har helt tappat det här med struktur och ordning, om inte något så märks det på mina blogginlägg

jag pratade med någon igår som sa att hon eller han brukade läsa min blogg men gav upp för att hon eller han helt enkelt inte förstod något eller ens orkade försöka. detta var i min "min blogg skall bara handla om idéhistoria"-fas. jag tänkte säga att nu är min blogg precis lika förvirrande och oklar som alla andra bloggar så då kanske den är mer lättförstådd än när jag, som förr i tiden, skrev väldigt noggrant och ansträngde mig för att bli förstådd med klarspråk och fasta definitioner. lustigt med alla dessa omvända relationer mellan saker och ting.

good and bad i defined these terms quite clear, no doubt, somehow
but i was so much older then
i'm younger than that now

ja precis så bob, hur visste du det?

det finns något i mig som är så trött på att tänka och förklara och dividera och analysera. nu vill jag bara känna och skriva eller möjligen skriva och känna. ni behöver inte förstå och jag vill bara finnas och därför kanske ni förstår bättre än någonsin förut

för jag var alltid den logiska och matematiska och strukturerade och du var den känslosamma och konstnärliga och levande. och jag pratade med min mamma och vi kände båda att det där är bara så destruktivt och dåligt, att ge varandra roller. hundra gånger ville jag gråta konst och dekonstruera logik men 95 gånger så hindrade jag mig själv, för det var inte jag, inte min roll, jag är inte den personen. men det är jag såklart. och det var ingens fel för saker bara var så. strukturer skapade ostruktur och struktur på varsitt håll. jag skulle aldrig kunnat göra allt det jag gjort och allt det jag gör och allt det jag skall göra om jag bara var den matematiska och logiska och analyserande och vice versa.

det är skönt att leva
ibland

Crunch. Bang.

2009-07-23T14:26:00.005+02:00

jag såg precis överskriften till ett blogginlägg och det stod att det var skrivet den 23 juli
och jag tänkte
"vad längesen det var skrivet"

jag som alltid har koll på datum och tid och plats. men ibland har jag inte det.

kommer ni ihåg när vädret var en kraftfull nog metafor för att beskriva hur man kände?
jag kommer ihåg.
det var idag. det regnade och jag stirrade ut över hamnkanalen från ett bussfönster och lyssnade på cocaine blues. men regnet gjorde allting. och jag kände bara "välkommen till göteborg" och ville skratta åt det svåra och vara svår över det skrattretande.

en vän till mig sade en gång att det meningsfulla ofta är motsägelsefullt
jag sa att det var en plattitydparadox.
men det var inte sant, för så är det inte.
och plattitydparadox är inget ord, inte ens under mina sämsta eller bästa dagar.

en andra vän till mig skrev just: Det höga i det låga och det låga i det höga. Det stora i det lilla och det lilla i det stora. Mycket i förståelsen av livet tycks mig handla om detta.

en tredje vän till mig skriver imorgon: gårdagen är gårdagen och morgondagen är morgondagen, men det som händer nu kan bara hända nu. och jag kommer inte att förstå vad hon menar med det, men jag kommer att minnas det för alltid.

Igår träffade jag två personer jag inte träffat på 10 år. Vi var kompisar när jag var liten. Nu hade de vuxit upp och det hade tydligen jag också. De hade förändrats så otroligt mycket men samtidigt inte alls. Och så tänkte jag, ja, sådant är livet. Vi pratade om när vi var små, vi pratade om de vi var små med, vi pratade om framtiden. Men just den stunden pratade vi inte om, vilket var synd, för jag älskar att prata om vad som pågår precis framför våra näsor. När jag är inne i en jobbig och känslosam diskussion så kan jag bara pausa och skämta om situationen, eller säga något tarvligt observerande. Jag tycker det är roligt. Intressant. Bra. Alla delar det inte med mig, men vissa gör det. Jag vet inte hur man skall tolka det.

det är skönt med folk man delar förförståelse med till viss del. att kunna öppna upp sig utan att behöva använda ord, att sitta tyst i ett rum med varandra och känna att det ger en något. att inte behöva arbeta sig fram, sakta, genom lager efter lager av socialitet och normer och plattityder. att se igenom varandra och gilla det man ser. då behöver man inte bekräfta sin vänskap eller klappa den på huvudet. det bara finns där, och båda vet det.

hoppas jag.

när jag satt på bussen hem tänkte jag att jag måste skriva om det här, men nu minns jag inte vad det här är.

if i dont think i love you look what a fool i am
if you dont think im sinkin' look what a hole i'm in

kanske att all musik passar på en när man är hjärteskör
det är positivt.
man får känna sig ganska speciell.

Men det är också väldigt tröttsamt. Dags att lägga av.

när jag satt på bussen hem idag, jag tänkte såhär:

Hon är med någon annan som hon hellre pratar med.
Och det gör så ont i mig och jag vet inte exakt varför.

Hon säger att hon har så bra självförtroende nu och är lycklig.
Och det gör mig så glad, tanken på det får mig nästan att gråta glädjetårar. Och jag vet exakt varför.

det meningsfulla är ofta motsägelsefullt

#!

don't look back

2009-07-20T20:22:00.003+02:00

me, i was in a ditch
up a cliff
out of step
ready to quit
i wrote the kind of stuff you write when you have no place to live
i nearly killed myself with pity and despair
and then i wrote it

it was like swimming in lava
skipping
kicking
catching a nail with your foot
seeing your victim hanging from a tree

i wrote it
it was straight
and it wrote me back

Det är lätt att söka sig till musiken och konsten och poesin när man inte själv kan uttrycka det man upplever i ord, för det är i de oförklarade orden, de evokativa tonerna och de mystiska känslorna som man hittar sig själv.

tro på sopor

2009-07-19T23:21:00.004+02:00

klockan är 11:25 och jag har grejat med en dator i vad som känns som evigheter nu.
och så var allting klart.
och så insåg jag att jag gjort en sak fel från början.
så jag gjorde om allting från början. gjorde rätt. jobba jobba jobba.
och så smack. precis när det är klart så överskattar jag datorns simultankapacitet och allting förstörs och jag måste göra det igen.

vid den här punkten är jag nära att börja gråta. inte för att datorn spelar någon roll och inte för att det är jobbigt att göra det hela igen imorgon, jag tycker t o m att det är roligt, utan bara för att fan, jag jobbade för det här. som fan. och så begår jag ett litet jävla misstag och så skiter det sig. tillbaka till ruta ett, tillbaka till gå, tillbaka till göteborgs universitet.

jag sitter nu på en netbook som hålls vid liv inte för att den har ett bra tangentbord, en bra touchpad eller en bra hårddisk, nej för att jag har kopplat in hundra externa prylar så att jag skall kunna tro att den faktiskt skall fungera som jag vill någon gång. men sanningen är att jag kör live ubuntu fucking netbook remix från ett jävla USB-MINNE SOM BLINKAR ORANGE HELA TIDEN VAD ÄR GREJEN MED DET?

jag borde rycka ur usb-minnet, lyssna mindre på joni mitchell och sova. men det kommer jag inte göra. jag kommer sitta kvar och hoppas att saker känns bättre av att prata om hur ibland allting bara suger så mycket att man bara kan skratta åt det med min vän erika. men det är fint så, det känns ganska bra faktiskt.

friggin frig, frig!

och jag önskar att saker inte var såhär, förlåt kära du, men jag brukar alltid (falskt) anta att INGEN läser min blog när jag skriver saker här ibland, så att jag kan uttrycka det jag bär på istället för det jag tror att du, kära läsare, vill höra.

men saker är bättre nu än vad de var igår, och igår var de bättre än i förrgår, och så vidare, en oändlig regression till en singularitet som aldrig borde fått existera men som oundvikligen har en stor sannolikhet att göra det, att alltid ha gjort det, att det alltid skulle göra det, att jag bara skriver ord efter ord här och för mig betyder de jättemycket, för mig är de sammanlänkande (med mig, med meningarna jag tänker att de kan ha, med musiken jag lyssnar på precis, med min sinnesstämning) men för dig, kära läsare, så betyder de inget, du kan inte greppa dem, och kanske önskar du att du kunde göra det, kanske önskar du att du kunde förstå, kanske njuter du av att få försöka, få luska, få kika på mysteriet, kanske är du ointresserad, kanske är du jag, kanske läser du aldrig ens det här.

och fortfarande har jag inte använt en enda stor bokstav för att börja en mening i hela det här blogginlägget. jag känner folk som så fort de börjar argumentera om något på internet och vill visa sig duktiga och begåvade så slår de på stor-bokstav-och-punkt-mode och det känns så töntigt uppenbart att det bara blir ledsamt. så när jag är i någon slags emotionell katharsis (he) så gör jag tvärt om för att signalera att HEY DUDES IM FREE FALLIN', men antagligen betyder det ingenting, bara poänglöst rabblande, ingen bryr sig om stora och små bokstäver förutom jag och möjligen du.
ingen bryr sig om stora och små människor förutom jag och möjligen du.
ingen bryr sig om stora och små känslor förutom möjligen jag och du.
ingen bryr sig om mig när jag är stor och liten förutom möjligen jag och du.
ingen bryr sig om ingenting och alltså bryr sig alla om någonting men ingen bryr sig om allting.

half of the people can be part right all of the time
some of the people can be alright part of the time
but all the people can't be alright all the time

jag tror att abraham lincoln sa det

i'll let you be in my dreams if i can be in yours

jag tror att bob dylan sa det

you haven't really changed
its just that now youre romanticizing some pain thats in your head

jo precis ganska mycket så faktiskt, men ibland mååååååstemåstemåste jag få släppa loss lite cynism. lite bitterhet. lite egoism. lite självhat, det där ordet jag tycker är töntigt att använda för det är så uppenbart att jag inte har det, INTE KAN KÄNNA DET, varför kan jag inte känna det? ganska lustigt men också olustigt. men jag kan få säga att jag känner det iallafall. eller nej, självömkan! jag kan få sluta skriva med stor bokstav en kväll, kan jag inte det? jag kan få det absolut och utan tvekan tycker jag.

ja ja ja ni gillar inte det här men det gör jag. ibland måste man bara spränga lådan och bygga en ny jävla låda. fuck it, jag skiter i lådan. jag tänker bygga en boll och börja tänka utanför bollen istället för utanför lådan. jag skiter i lådan! lådjävel.

Men visst. Saker förändras. För alla. Och saker blir bättre. För alla. Det känns bra. Det känns fint. Det känns på något sätt okontrollerbart jobbigt, varför gör det det? jag vill bara att alla skall vara lyckliga, kan vi inte alla bara kramas vafan varför skall folk vara sådana mean old daddies? jo för att världen fungerar tydligen inte så anders. iallafall inte i den här epoken, det här livet, just nu så är saker och ting inte på ett sådant sätt och det spelar ingen roll hur mycket du säger att du bara vill att folk skall vara lyckliga? sanningen är att ibland känner du inte så, ibland känner du jag vill bara att jag skall vara lycklig och om du kunde acceptera att du känner så ibland så kanske du kan göra någonting åt det? men det gör du ju, du är storsint och stark och ödmjuk och bäst i världen på allting, och så förstår du alltid folk, du förlåter alltid folk, du är alltid stoikern som tar emot allting som suger med ett svagt leende och en glimt i ögat, förutom när det är saker som inte riktigt suger, utan saker som man kan grina och klaga över, typ att det är ååh jobbiiiigt med saker. det kan du fan inte ta, klenis! eller ja, kanske inte.

jag har bara så mycket saker jag behöver få ur mig, ni får ursäkta att det blir såhär, men ibland orkar jag inte filtrera, ibland orkar jag inte bygga saker, FÖRKLARA SAKER eller känna saker, ibland bara kräks jag ord. whatever comes up must come out. ja just så är det. jag skulle kunna göra en punktlista över saker jag bara vill att ALLA SKALL VETA OM ANDERS HOLMSTRÖM men det skall jag inte göra för det vore inte så rätt eller snällt eller bra mot mig själv eller många andra.

och så var det hela grejen med ärlighet. ärligt talat jag försöker definiera folks syn på ärlighet i moralfilosofiska termer och det hjälper bara halvvägs, sedan får jag göra ett kierkegaardskt hopp och lita på min tro och inte på mitt vetande. det är skönt och så suger det också samtidigt.

opoch japag vipill baparapa ropomapantipiseperapa apalltiping meped oposs föpörlåpått föpör depet japaj vepet apatt dupu ipintepe gipillapar depet mepen japag capant hepelp ipit

fan det där är mycket lättare att deschiffrera i skrift än i tal. ni får väl göra det då, men jag försökte iallafall få er att inte läsa det så gör ni det är det på erat samvete och inte på mitt.

Nittiofem procent av tiden mår och beter jag mig inte som den här bloggposten ger uttryck för. Most of the time, I'm halfway content. Så att säga. Jag tror att Bob Dylan sa det. Jag får vara i hans drömmar, han är i mina också. Men ibland måste man få släppa allting och bara let go. Förhoppningvis gör man det framför en dator, och inte t.ex. när man är i en simhall.

klockan är 00:20 och jag har existerat i vad som känns som en evighet nu.

Egopost.

2009-07-15T17:40:00.002+02:00

Nu skall jag svara på en lista med frågor, men jag skall göra det endast med hjälp av Bob Dylan-låtar. Det är sånt kidsen gör idag på internet. Fast de svarar typ med Linkin Park-låtar eller något. Crawling in my skiiiin... Jag gillar inte såna här grejer egentligen, det känns som om man använder internet till fel sak (att ha ROLIGT! fyfan!). Så därför tänker jag göra det ändå. En övning i att förneka sin egen vilja, det kan jag behöva såhär års, på så många nivåer och ironiska kontranivåer att det nästan bara blir tråkigt.

Pick your Artist:
Bob Dylan

Are you a male or female:
Jokerman

Describe yourself:
I feel a change comin' on

How do you feel:
Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again

Describe where you currently live:
Only a hobo

If you could go anywhere, where would you go:
Positively 4th street

Your favorite form of transportation:
Freight train blues

Your best friend is:
Just like a woman

You and your best friends are:
Stealin'

What's the weather like:
A hard rain's a-gonna fall

Favorite time of day:
Not dark yet

If your life was a TV show, what would it be called:
Like a rolling stone

What is life to you:
Simple twist of fate

Your fear:
Most likely you go your way (and I'll go mine)

What is the best advice you have to give:
If you see her, say hello

Thought for the day:
You're no good

How I would like to die:
Dignity

My soul's present condition:
Things have changed

My motto:
Don't think twice, it's alright

the ghost of electricity howls in the bones of her face

2009-07-14T11:07:00.005+02:00

Först vill jag be om ursäkt till min vän, själsfrände och älskade bundsförvant Johanna. Jag lovade att nästa blogginlägg jag skrev skulle bli om henne, och jag har filat på det länge men när jag för två dagar sedan verkligen kände att jag behövde skriva av mig så förmådde jag inte att hålla inne orden jag tänkte på, så inlägget blev inte om henne utan om mig och bara mig istället.

Johanna, du är en av de finaste personerna i mitt liv, och det vill jag att alla skall veta. Det fanns en tid för ett par år sedan när vi var väldigt duktiga på att bli osams, det var arga mail och msn-blockeringar och t.o.m. arga trådar på självaste ansis. Jag känner att vi kommit en lång väg från det, vi har blivit äldre, vi har vuxit, och ofta har vi gjort det sida vid sida (rent metaforiskt, då vi träffas väldigt sällan men pratar över "internet" nästan jämt). Det känns skönt att vi kan möta varandras idiotier med mer jämnmod och mindre storhetsvansinne idag, att vi stötts mot varandra som två envisa betongblock tills vi faktiskt kommit varandra lite närmare, förstått mer av oss själva och varandra tack vare just detta eviga stötande och blötande.

Till er som faktiskt följer min blogg kanske ni tror att det förra inlägget hade med Johanna att göra, eller att jag och Johanna har en kärleksrelation eller att det här inlägget kommer att sluta med att jag friar till henne. Jag kan redan nu försäkra er om att ingetdera är fallet. Faktum är dock att jag inte heller kan definiera vår relation, vilket gör den så väldigt fin. Älskar jag Johanna? Absolut, utan tvekan, jag skulle simma över Atlanten om hon behövde min hjälp. Men det är bara halva historien, och resten skall vi inte låtsas att vi kan uttrycka i ord. För vissa saker går inte att förklara på ett sådant sätt, vissa saker bara är, och dess vara själv är ett bevis på att språket är ett raster vi lägger över verkligheten, inte att språket är verkligheten.

Johanna och jag är ganska olika. Vi har olika idéer om många saker i världen, olika syn på saker och ting i största allmänhet. Detta är vad som orsakat de duster vi hade förr i tiden. Men det är också just detta som gör att vi idag, efter flera flera år av diskussioner, funderingar och pseudo-romanser fortfarande kan känna att "fan, jag hoppas att Johanna är på MSN så att jag kan få berätta om det här för henne när jag kommer hem". Jag skrev ett SMS till henne ganska sent en natt för någon vecka eller två sedan, och då jag aldrig sparar SMS kan jag inte citera det exakt, men jag skall försöka återkonstruera själva andemingen det ur minnet: ibland när jag känner inget annat än ångest och tomhet så är du den enda personen jag vill prata med, jag vet inte vad det betyder men jag vet att det är så.

Och orden är inget jag ångrar, för de var sanna och är det även nu. Jag vet inte vad det betyder, jag vet inte vad Johanna är eller kan vara till 100%, jag kan inte definiera den relation vi har (och må gud skicka blixtar på er om ni tror att ni kan göra det) men jag vet att den är speciell och fin, och det är det enda som betyder något i slutet av dagen.

Johanna är en av de bästa människorna i min tillvaro. Hon har även en ambition och driftighet i sig som jag saknar, hon är mycket vassare och gör ofta saker jag bara kan låtsas att jag gjort. Dessutom har hon precis blivit antagen till ett av de jobb hon länge pratat om att hon vill hålla på med, så om ni någon gång sitter på ett flygplan som blir kapat så hoppas då att ni flyger med Johanna Express, för hon kommer headbutta terroristerna innan the no smoking sign ens är turned off, och servera kaffe med sådan righteous fury at ni bländas av perfektionen.

Om ni vill läsa mer om Johannas bravader, funderingar och idéer om livet så kan ni gå in på hennes blogg, art-gallery och tortyrkammare www.necrorape.com.

delayed blast fireball

2009-07-12T15:52:00.002+02:00

nu sitter jag i ludvika, alltså mina barndoms hemtrakter, eller staden där jag växte upp
jag har inte varit här sedan jag var 14 tror jag, då var tiden densamma, men nu.. allting är så annorlunda, bara att åka igenom staden och att inte känna något... det känns så mycket, så konstigt. vad hände?

och på en helt annat plats, en annan tid, senare än ludvika men tidigare än ludvika nu, försökte jag bygga upp ett system, en konstruktion, en lösning, en logisk kedja av händelser som skulle lösa massa problem. tyvärr glömde jag bort att människor inte är konstanter, att inte ens variabler räcker till för att beskriva dem och dess känslor, handlingar. jag glömde bort mina egna känslor, idéer, principer, jag glömde bort andras likaså. jag ville bara finna en lösning på ett problem. problemet fanns inte, eller det fanns men inte som jag trodde, och när jag trodde att jag skapade en lösning skapade jag bara problem. som att använda en atombomb för att ta kol på flugor.

det finns delar av mig jag aldrig tyckt så lite om som nu, sidor jag inte själv förstår men som ändå styr mig så starkt ibland. samtidigt finns det känsloaggregat som aldrig gått i så höga varv som nu. jag är inte van åt något håll. jag vill gråta, skrika, kramas, prata om saker men det enda jag förmår är att göra fel, för mycket nu och för lite då. jag behöver låta tiden gå, låta saker sjunka in i allas sinnen men det enda jag kan göra är att stirra på mina verkliga och metaforiska inboxar i väntan på den senaste uppdateringen, en uppdatering jag vet inte skall komma, och som aldrig kommer komma innan jag slutat vänta på den, och kanske inte ens då. jag tappar fokus, eller har bara ett, allting känns meningslöst, jag vill bara sova och skriva, inte tänka eller känna.

jag känner mig som en kattunge som klöser på en tegelvägg, försöker nå upp, försöker komma förbi, men sanningen är att tegelväggen är bara en tegelvägg, och jag förstår inte ens vad jag själv hoppas finna bakom den.

ja, det är på den där hemska nivån när man vill avsluta med ett björn afzelius-citat, men så kommer det inte att bli.

det värsta av allt är att jag inte ens har rätt att tycka synd om mig själv. känner mig som en hemsk människa, men jag vet att jag inte är det. vet du det? jag vet inte. antagligen spelar det ingen roll för dig just nu.

i brist på tid och ord, slut.

don't ever fucking question that

2009-06-20T10:20:00.003+02:00

Ni får säga och tycka precis vad ni vill men för mig kommer det där aldrig vara okej. Det kommer aldrig vara trevligt. Det kommer aldrig vara intressant eller positivt. Det kommer bara vara hemskt och äckligt och fördärvat.

Jag tänker aldrig ge upp inför pengabehov. Jag tänker ge allt för att inte lockas av pengar istället för idéer, men gud skall veta hur svårt det är. Jag vägrar sitta här och planera min framtid, MITT LIV, baserat på hur jag skall maximera ekonomisk vinst. Och tro inte att det bara är att bli en glad marxist med starka ideal och sedan är man fri. Jag blir lika glad som gemene man av att få in pengar på mitt konto. Men jag försöker att glömma bort det, försöker att se bortom det och försöker att inte konsumera marsvinshjul i oändliga cirklar.

Och jag tänker inte skämmas, jag tänker inte säga "men vissa kanske gillar pengar och det är ju upp till dem! it's ok man!", jag tänker inte säga att allting är subjektivt och vad fan som helst. VI VET ALLA ATT DET ÄR SÅ, vi vet exakt hur förbannat subjektivt allting är, men för att kunna handla så måste man acceptera att världen behöver cementeras lite. Man måste våga stå på fast grund, även om den är på låtsas, även om den egentligen är subjektiv - man måste få lov att låtsas. Man måste få lov att drömma och att hoppas, man måste få lov att säga "hey, fuck you, det här tror jag på och jag tror att jag har rätt!". Och just så är det. Om man inte gör det, om man bara är en postmodern son of a bitch, som någon uttryckte det, så trampar man vatten. Och jag vill inte trampa vatten. Jag vill dela ut sparkar mot det jag inte tycker om. Uppåt. Mot allt som är så snett och fel att det får en att inte ens tänka på det för att det suger så mycket.

För att summera dåtidens nu gamla polemik: vi vet absolut inte att nästa gång en bil kör på oss så kommer vi dö, vi kan inte veta det till 100%, vi kan bara ana att det antagligen händer... men vi får helt enkelt go with it och anta att så är fallet för att kunna leva ett drägligt liv.

Vi kan inte veta allt och vi kan inte veta att det vi vet är värt att veta eller om vetenskapen skulle använda sitt veto mot det vi vet, men vi vet samtidigt att det är vettigt att veta något alls, att vi måste veta något, att vi måste ha en fast punkt att ta spjärn emot när vi trycker framtiden framför oss. Och en av mina starkaste sådana fasta punkter är idén om att pengar inte gör någon djävel lycklig. Att vi inte kan söka lycka i ting utan i relationer. Att vi alla har en plikt till oss själva och till mänskligheten att utvecklas, att söka oss bortom det rudimentära och så bortom allt tvivel meningslösa. Och om ni inte håller med så kan ni väl helt enkelt hålla käften och gå åt andra hållet.

Och nu avbröt spotify Ola Magnells låt "Rulltrappan" med lite reklam. Världen imploderade just av ironi, så jag går och gör frukost tills det trasslat ut sig. Men jag är inte klar. Jag har inte ens sagt hälften eller en tredjedel eller en tiondel av det jag vill säga, och jag kommer inte att sluta. Fan vad skönt det är att känna saker ibland.

kärlek och stöld

2009-06-18T12:06:00.003+02:00

Jag slåss fortfarande med motsatser i livet, och det börjar bli ganska tråkigt. Ord är bara ord, säger jag och alla jag säger det till, men samtidigt argumenterar jag för att språket besitter otroligt mycket makt.

Jag förlorar människor left and right, och de säger alla - you can talk the talk, but can you walk the walk? Och för mig har det kanske alltid varit samma sak. Men det kanske inte räcker. Och det kanske är problemet. Att underhålla en relation med en annan människa kräver handling, men att reparera kräver bara ord, i alla fall till en början. Och ord är jag duktig på, handling mindre så.

Det här är inte riktad till någon speciell. Kanske några speciella. Kanske alla, kanske ingen alls. Alla bara pratar, jag med, och det är så tröttsamt. Ibland önskar jag att folk inte antog att man försökte bli förstådd bara för att man använde sig av språket. Jag kan förklara saker för er men om ni inte redan känner dem med mig spelar det ingen roll vad jag säger. Eller så är det kanske inte alls så. Det värsta som finns är när folk tror att man faktiskt förstår något av det man pratar om. Det enda jag kan göra är att göra försök till närmevärden gällande idéer och relationer mellan ting och människor. Men det blir aldrig bättre än så. Verkligheten är ett töcken och vi stapplar fram, stöter i skumgummiväggar och vacklar vidare. Alla har en idé om hur saker och ting egentligen ligger till, hur verkligheten egentligen är, och vad som verkligen spelar roll. Men jag tror att det inte spelar någon roll. Jag tror att det bästa vi kan göra är att kämpa för att få vara där vi vill vara och må som vi mår.

Om någon vill bli rikast, heligast eller mest pretto i hela världen för att nå dit så får de väl göra det. Jag bryr mig inte så mycket längre tror jag. Jag blir nästan inte ens provocerad av andra människors brister längre, vilket känns som en lång väg att ha kommit för mig.

När jag träffar människor som gillar Dylan men som aldrig insett att han blivit rejält kristen och antagligen fortfarande är det på något sätt, så försöker jag förklara det för dem, citera låtar och sådär. Och vissa klarar inte riktigt av det. En poet, en kämpe och en konstnär - övertygad kristen? That's just not how it works. Men det är det. Och det är underbart. Alltid hålla oss på kanten, aldrig fast mark under fötterna. DET är konst, det är kamp och poesi. Inte att vara vad andra vill ha. Bla bla bla.

Jag är tillbaka i gamla hjulspår på vissa sätt, jag har börjat sakna Taiwan, men antagligen saknar jag bara det faktum att där var ingenting på riktigt. Jag kunde live the crazy life, göra lite som jag vill och köra för fort, för det var så långt bort från verkligheten. Allt kunde hända där men när som helst kunde jag åka hem till Sverige och vara tillbaka på ruta ett. Jag antar att jag helt enkelt vill slippa verkligheten lite, ansvaret, allt det där. Hoppa utför ett stup och inte bry mig vad som träffar mig egentligen.

"You've either got faith or you've got unbelief, and there's no neutral ground". Ord jag inte alls håller med om, men varför ger de mig ändå rysningar? Det finns något där, passion och oändlig vilja att nå någonting. Det är mänskligt, utan tvekan, men vad är inte det, säg? Men nu hamnar jag i Bloch-spåren igen och det känns som om jag redan sagt det jag vill säga om det, så jag lämnar er nu.

Jag ser verkligen fram emot c-kursen i idéhistoria, och att skriva uppsats igen. Det känns väldigt skönt. Var lite rädd att jag inte skulle ha ork eller vilja, men det har jag, mer än någonting annat.

att döda tid

2009-06-11T14:16:00.006+02:00

Jag har ett nytt sätt att få tiden att gå. Anagram. Det är det senaste. Det här gjorde jag på flyget:

FASTEN SEAT BELTS
TEN SEALS BET FAST!

EMERGENCY LANDING
LEND GRIME, NANCY GE!

EXIT B OVERWINGS
WIN SEX, GOV. BITER!

SAFETY INFORMATION
FAST, FIRM NOTE, YONA!

SAFETY INFORMATION
YA, FINE FORMOSA TINT

ANDERS HOLMSTRÖM
SÖTT HONLAMM REDS

Making sense? Inte alls, men det spelar ingen roll.

Och på bussen hem skrev jag ned det här:

Om varje ord konstrueras genom kommunikation, hur uppstod då kommunikation till att börja med? Alltså: Om man behöver hammare för att forma hammarhuvuden så skulle vi aldrig ha några hammare. Således kan inte allt vara konstruktioner, rörliga diskurser osv. Samtidigt är det svårt att veta vad som är vad. Att de flesta ord är konstruerade är ju givet. Kan det vara så att kommunikationen alltid funnits, men att den samtidigt alltid varit föränderlig? Metaforiskt: Vi föddes med hammare men i takt med att vi använder dem för att skapa nya hammare så går de gamla sönder.

Vad innebär isf detta för ordens mening? Att de bär på förändringskraft a priori, kankse. Språket måste förändras och utvecklas. Men om språket samtidigt konstruerar stora delar av vår verklighet, betyder inte då detta att varat bär på förändring a priori? Kanske är det så, och kanske är det inte ett så vågat påstående.

And that's all it takes to be a star.
http://www.youtube.com/watch?v=i1fQ1P4Mwlc

intet nytt

2009-05-29T11:03:00.001+02:00

Jag har inget att skriva, men insåg att jag inte uppdaterat sedan 6 maj, så jag klistrar in något jag skrivit på facebook. Hejdå!

---

Whenever I'm not at a keyboard or holding a pen in my hand it's as if a voice inside my head is reading from a book I've already written. I hear chapter after chapter, topic after topic - my own words retold with my own voice. It's there. I can hear it, sense it, feel it. So many ideas, thoughts, emotions. So much to share.

Yet whenever I'm theoretically able to write, whenever I have a chance to shape feelings into words... I'm empty. My mind is a blank. I'm a drone. As if the bottleneck of concrete words just steals all the meaning from my thoughts. I can walk for miles, topics milling in my head nonstop, yet when I come home and reach for the keyboard I can't recall what I really thought. I can try to remember, to create an impression of the thoughts I had, but it'll just be a shallow image in a dusky mirror. If my thoughts were a beautiful piano score, writing them down is the equivalent of showing somebody a page of notes. Informative but non-evocative. Descriptive but devoid of power.

Is this the difference between a standard human and a writer? A commoner and an artist? I'm sure many people feel like this. Yet some people do put out powerful words. Some people show me things that I truly want to call art. Do they too feel this? Are they too feeling misunderstood? Misinterpreted? Simplified? Can anybody ever truly understand what's going on inside another person's head? For some reason, I think it's impossible.

Yet every day I see something. Every single person crossing the street, I see them. For mere seconds, yet I remember most of them. Everyone with a purpose. A direction. Even the directionless want to go somewhere. Even those devoid of dreams hope to feel something. We all long for something, somebody. Is this what it is to be human? A feeling of direction? Being the protagonist of the grand story arc that is your life?

It's in the walls of everyday life. It's in the space between the smallest building blocks of reality. It's everywhere. Every day I inhale it, sweeter than morning air. A wanting. A hunger for something more. Something better. Tomorrow. The knowledge that we can always do more, reach for more, reach for better. And I'm not talking about over-achievers, non-believers or do-gooders. I'm talking about everyone. The people who cheat on tests, the mothers who give more than they can ever be thanked for, the person expressing sadness with violence, the executive who wishes he wasn't stuck between suffering and revenue. The top and the bottom, it's everywhere, in our very nature. Humanity doesn't need evolution any more. The best way to make sure you stay alive is to become aware of your own mortality. The moment we realised we could die was the moment we wanted nothing but to live.

As long as there's a tomorrow there's a want to improve today. The dying man is content, he must be, there is nothing he can do to change things. Content is the only thing to be on a straight road leading to hell. It's when we are free to create forks in the road and choose whether or not to take them that we're wanting for more. Contrary to popular belief, life is not a rollercoaster ride. We're not idle passengers, being scared or tickled at life's will. Life is an empty plain. A barren wasteland. There is no cart to take us anywhere unless we build it ourselves. There is no direction ingrained in our bones. There's only the realisation that after today comes tomorrow, and after tomorrow yet another day. No human could suffer through life in the barren wasteland of reality. And that is the beauty of it. That we are not robots. That eating and sleeping is not enough to live a satisfying life. The hermit and the ascetic are as preoccupied with thoughts as are the busy people shopping for shoes. Different ways to cope with life, no doubt, but not opposite. Everybody just wants to find happiness.

"And there's something on yer mind you wanna be saying
That somebody someplace oughta be hearin'
But it's trapped on yer tongue and sealed in yer head
And it bothers you badly when your layin' in bed
And no matter how you try you just can't say it
And yer scared to yer soul you just might forget it"

Förändringar och aktivism

2009-05-06T17:35:00.006+02:00

Hej hej. Som ni kanske ser har jag ändrat utseendet lite. Inte jättemycket, men lite. Och så har jag lagt upp en sida med lite info om mig, klicka på "Om Anders." där uppe om det intresserar dig.

Idag har jag även med spänning följt debatten och omröstningen gällande Telekompaketet i EU-parlamentet. I slutändan så resulterade det hela i att parlamentet antog ett tillägg (138) som ministerrådet inte accepterar, varför det antagligen kommer att leda till förlikning. Således är inget säkert än. Internets framtid är allt annat än säkrad, tyvärr. Och det handlar inte om fildelning, utan om att en operatör helt enkelt kan ha rätt att hindra alla sina kunder från att nå google för att de har en deal med yahoo eller dylikt. Det handlar således om att internet kan komma att styckas upp i delar som man inte kan nå oberoende av var i världen man befinner sig. Med tanke på att internet mer och mer ses som det huvudsakliga/bästa sättet att kommunicera och dela med sig av information tycker jag och många andra att det är skrämmande. Jag skrev en sammanfattning av dagens händelser för mina aktivistvänner och fick samtidigt chans att applicera de saker jag lärt mig om EU i verkligheten. Här kan ni läsa det, om ni har intresse.

Annars händer inte så mycket. Började just nu kurs (Internationell politik) och längtar till sommaren. Tänkte äta lite nu, och sedan läsa. Fred.

edit: Man kan förövrigt nå sidan via http://www.andersholmstrom.se/ nu, om man så önskar.

fläta

2009-05-03T20:14:00.007+02:00

Jag spelar som ni säkert vet datorspel då och då. Det är inte lika ofta nu för tiden (saker i mitt liv brukar gå i vågor), men en vän hade länge talat varmt om spelet Braid. Ett plattformsspel. Det kostade $14,99 så jag tänkte varför inte.

Jag brukar alltid säga att handlingen i datorspel i princip alltid är ungefär på samma nivå som tråkiga action-b-filmer. Men ibland är det inte så. Ibland så är spel hjärtskälvande, mystiska, kraftfulla och förvirrande upplevelser. Ibland är de så vackra att man vill gråta. Ibland är spelen mer konstverk än underhållning.

Braid är ett sådant spel. Det är ett spel, men det är också ett konstverk. En upplevelse. Det har satt fotspår jag inte kommer att glömma på mycket, mycket länge. Storyn är inte greppbar, men samtidigt så otroligt, genuint berörande. Att förklara den i simpla ord skulle inte bara vara svårt - det skulle vara oförskämt.

Ibland skapar händelser, personer och saker i mitt liv en fast punkt i mitt sinne, någonting som jag sedan kommer att relatera allting till. Min familj är en sådan otroligt fast punkt. Vissa böcker jag läst är sådana fasta punkter. Vissa idéer. Viss musik. Och så Braid.

I feel describing Braid as I would any other game would be doing it an injustice. If you were numb to art you would be able to call this game a platform with puzzle elements based on manipulating time. [---] But that isn’t what Braid is. Everything about the game is designed to inflict emotion; it’s art. From the morose toned watercolors, to the mostly somber music you feel a sense of loss.
(http://nohypereviews.com/?p=236)

Jag vet inte vad mer jag kan säga.

integritet

2009-04-25T11:02:00.008+02:00

Fick just reda på att min bredbandsleverantör OwnIT tar ställning mot IPRED med många andra leverantörer.
http://www.ownit.se/ipredinfo.html
http://www.integrity.st/

Huruvida detta är ett fint, politiskt ställningstagande från leverantörerna, eller om de helt enkelt inser relationen mellan folks piratkopiering och folks vilja att ha feta bredbandslinor är anyone's guess. Men man får vara pragmatisk, och helt enkelt nöja sig med det man får.

Min mamma har alltid sagt att revolutionen kommer att börja på internet.
Hon verkar ha rätt.

Avslutningsvis, något lite roligare, från en svunnen tid:

http://www.youtube.com/watch?v=d85p7JZXNy8

Ang. Piratpartiet

2009-04-23T10:06:00.009+02:00

Jag har länge funderat på det här med piratkopiering. Ungefär lika länge som jag hållit på med det - ett antal år således. Är det rätt, är det fel? Kan man försvara det moraliskt?

Jag brukar alltid komma fram till något i stil med "i slutändan är det ju någon som behöver få betalt för sitt arbete", men ändå inte riktigt känt att det är allt. Det hela är egentligen mycket enkelt: man kan inte ge lagar absolut moraliskt värde. Jag såg en kort debatt ang. det hela med Stefan Sauk (världens mest osympatiska människa?) och Christian Engström (vice ordf. för Piratpartiet) och Sauks hela argument gick i princip ut på "I Sverige har vi lagar som gör det här olagligt, och därför är det stöld! Man måste få betalt för det man gör också".

Men faktum är att det är ju just lagarna som Piratpartiet vill ändra på. Och att ändra på lagarna är något som sker konstant. T.o.m. Sveriges grundlag ändras stup i kvarten. Således är "det är olagligt"-argumentet totalt meningslöst. Lagarna skall utgå ifrån folkviljan, och om folket (i stor mängd) ändrar åsikt i något kan man inte dingla med lagen framför dem och säga "men det är faktiskt olagligt!". Debatten om att man måste få betalt för det man gör är, i runda slängar, ganska oprecis. Om det hade funnits data som pekar på att nöjesindustri och artiser tjänat mindre pengar sedan piratkoperingens intåg så hade vi fått se den. Tusen gånger om. Att säga att det är så enkelt som "Om någon kopierar skivan jag jobbat för att spela in så kommer jag inte få några pengar och spela in fler skivor" är inte bara en extrem förenkling, det är även en osanning. För bevisligen överlever artisterna. De senaste tio åren (d.v.s. åren sedan Naptser kom och fildelning blev mainstream) har inte sett en nedgång i nöjesindustri precis. Datorspelsbranschen har ökat explosionsartat, och jag skulle nog våga påstå att det är den bransch som är allra mest utsatt för piratkopiering. Musiker har fortfarande koncerter, det finns många som vill kunna hålla i en bok och inte bara läsa en PDF o.s.v. Men datorspel är helt och hållet digitala, varför det inte finns så många nackdelar med att piratkopiera dem. Undantaget är såklart onlinespel som kräver en köpt kopia, men att säga att de tagit över marknaden vore en överdrift.

Hur som helst, ovanstående argument är egentligen inte intressanta, och det är inte heller fildelningsfrågan i sig som gör att jag mer och mer börjat sympatisera med Piratpartiet. Om man istället för att fråga sig "bör fildelning vara olagligt?" frågar sig "om fildelning är olagligt, hur skall kontrol och bestraffning ske?" träffar man en mycket viktigare punkt. Det är där det intressanta bakom fildelningsdebatten ligger, och även de med intresse för demokrati, rättvisa och politik bör kunna intressera sig för detta, helt frikopplat från fildelning. Låt mig utveckla:

Vi har en ny teknik, ett nytt sätt att utbyta information - jag vill nästan kalla det för en ny infrastruktur. Den har kallats Napster, Kazaa, Direct Connect och nu BitTorrent. Låt oss anta att 90% av all information som passerar dessa kanaler är av olaglig natur (d.v.s. piratkopierade filer). Det enda sättet att komma åt dessa filer är att göra intrång på kommunikationen, avlyssna den och registrera vilka det är som använder den. Detta är problemet med all nyare lagstiftning. I ett försök att komma åt fildelning har man istället kommit åt grundläggande demokratiska värden som rätt till personlig integritet, meddelarskydd o.s.v.

Föreställ er att piratkopiering skedde genom att man brände CD-skivor och skickade med vanliga brev. Skulle detta då ge undersökare rätten att sprätta upp brev och kolla vad det finns i dem? I grund och botten är det samma intrång på privatlivet. Detta gör att jag till viss del vill kalla det... kanske inte en generationsfråga, men en utvecklingsfråga. Utvecklingen har gått så fort att lagstiftningen inte själv inser vad den håller på med (eller så är det exakt det den gör). Som någon sade, om de lyckas stänga ned alla vanliga fildelningstjänster så kommer folk börja skicka filer över mail, eller släppa weblänkar till material i chattkanaler... eller varför inte gå tillbaka till den gamla goda FTP-servern? Oberoende av vad som händer kommer tekniken alltid slingra sig och frågan är hur långt lagstiftningen tillåts gå.

Det är också värt att fundera på hur mycket lagstiftningar som de här hindrar teknikens utveckling. BitTorrent är t.ex. en teknik som många företag använder sig av för att distribuera (icke piratkopierade!) filer.

Frågan handlar således inte för mig om fildelning. Den handlar om grundläggande fri- och rättigheter för kommunikation via ett system som i princip alla av de nyare generationerna ser som en grundläggande del av deras liv. Detta är också vad Piratpartiet anser, jag insåg dock inte detta innan jag bestämde mig för att faktiskt läsa igenom deras politiska program (eller vad man nu vill kalla det). Det är medborgarrätt de slåss för, inte piratkopiering. Därför tänker jag rösta på Piratpartiet i det uppkommande valet till EU-parlamentet, och uppmanar er andra att göra det också. Det är nämligen i EU-parlamentet saker och ting händer, och det är där medborgarna har en chans att påverka. T.ex. är IPRED m.fl. resultatet av ett EU-direktiv.

Skål.

Tredje statsmakten slår till igen

2009-04-23T09:34:00.006+02:00

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=1646&Artikel=2785979
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/the-pirate-bay-rattegangen-kan-tas-om-1.850410

Kort summering: Domaren i The Pirate Bay-målet var jävligt jävig, och nu kommer det till ytan. Fortsättning följer, förhoppningsvis.

I relation till detta så har Unni Drougge i ren protest givit ut sin senaste bok (i ljudboksformat) gratis via just TPB. Hon skrev även en lång introduktion som var relativt läsvärd: http://thepiratebay.org/torrent/4864619

Stories

2009-04-18T15:09:00.001+02:00

I'd like to take a moment to thank all the storytellers in the world. I think everybody has something to say, and that not sharing it would be selfish. People should share their stories a lot more, just like I'm trying to do right now. I think you should do the same - tell us fiction or tell us truth, but please, tell us a story.

My story begins when I was ten years old. It might end before that age, or never start to begin with, but now it begins, so let's start.

I was the fourth grade (or was it the fifth?). A sunny day, probably late spring. I came home from school around three or four as usual. On the dining room table there's a package, containing something that will follow me for the rest of my life. A story. This particular story was named Baldur's Gate. Yes, yes, yes. I know what you're thinking, God damn nerd I am, eh? Well this isn't a story about computer games, but about stories - so please, humor me. Tag along.

Baldur's Gate is probably the first really good story I encountered in my life - at least of the ones I remember. Now what did it do to me? A whole lot, for sure, but one thing in particular - it left a footprint. It told me stories I've never heard before, and made me think up stories of my own. It engraved sentences in my mind that I doubt I'll ever not react to in a special "it's my secret" kind of way. It was also the first time I heard about Friedrich Nietzsche, due to a (minor mis-)quote of his being display every time the game was started:

He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster... when you gaze long into the abyss the abyss also gazes into you...

To me, these were just words. Words that I admired - for their brooding character, and their mysterious meaning. Or maybe something else. Mind you, I was ten years old back then, yet even today I'm not sure I've actually understood what this particular Friedrich actually meant when he told us this part of his story.

Now it would be easy for me to get stuck listing quotes from this favorite game of mine - to the happiness of a few like me, but probably boring the majority of the people who'd actually read this. Because of that, I'll get on; hoping that you've gripped the first thing I wanted to illustrate: good stories stick to us. They in some ways mold us, and follow us through life. We all have magic sentences that we react to, words that were used in the stories that have enchanted our life. Some are meaningless, some remind us of ourselves or something we've learned. Some will bring tears to our eyes, or make us feel, well... cool? Special. Chosen.

And yet stories aren't real. Even if they try to depict events that actually happened, they're still.. lies? Untruths. Fiction. There's no such thing as objectively recorded and retold facts. They're all stories; they're all lies. And there's nothing wrong with that. In fact, I think the only difference between a storyteller and a liar is that the storyteller doesn't do it only for himself. I would like to say that it's a very important difference, but you'll just have to judge for yourself. I'll try to not stuff you full with opinions presented as facts, although I don't think I'm doing a very good job so far.

So stories are unreal, yet they can move something as real as our very beings. It might sound both corny and overly pompous, but it doesn't make it any less true - - - the unreal, moving the very real. That surely begs the question as to what constitutes reality, but I'm not here to lay out postmodern theories about reality. Instead, let's just accept that in this story - my story - the unreal moves the real. Accepting this as truth, stories seem a lot more important than one might think. Because surely each and everyone of us has thought that we should get on with our lives and do something real. Stop wasting time reading novels, playing games or dreaming about places we won't visit and people we won't meet. But it's hard to stop. Why? I think in some ways it's the untruths - the stories, the unreal - that make us real. Dreaming about dragons, vampires, adventures, mysterious lovers, good and evil might not get us a job, but it will make having a job worth the effort.

It's something that has always nagged me. We focus so much on survival that we forget why we want to survive. I might be paraphrasing a cliche, but cliches are what they are for a reason. There's form and there's content. There's work and there's play. There's real and unreal. One man chopping wood could be the happiest you'll ever see, another one the saddest. What differentiates these two men? Is it the real - their bodies, their place in life, their actions - or the unreal? Are their dreams and memories not what separates them? Is it not the stories told and heard that defines who we are?

In many ways stories are about subjectivity. And, I'd say, so is our place in life. Some pessimists call themselves realists. Me, I'm probably a pure-bred optimist. But I'd prefer to see myself simply as a hopeful person. I believe in the stories told. I believe in better tomorrows, and sometimes I even believe in magic, adventure and love. Knowing - or rather, believing - that the stories told are nothing but lies, I still hold onto them. Call me naive, at least I enjoy life whenever I get a chance to.

But let me steer this story somewhere else, while still keeping to the subject of subjectivity. Because not only do we listen to and retell stories, but we also make up our own. Some we make up on purpose. Others just come into existence, latching onto our everyday life until they complete themselves. Or, putting it differently: mysteries stick to us until they get solved. It's very much about patterns. And maybe not everyone is like this, so therefore let me tell you about the way I work. Maybe you're all like this. Maybe not. I wouldn't know.

A story about patterns is a story about webs. At least in my stories. It's about finding symbols - words, thoughts, emblems, books, stories - and connecting them to each other. Creating meaning out of thin air. Once again it's about the relationship between real and unreal. Let me try to explain what I mean with a story about two other stories.

As many of you may know (or, at this point - guess) I have played a lot of video games in my life. One of these games is called Diablo II. Without going on too much about it; in this game you can collect "runes", small stones with symbols etched into them. Each rune is a one-syllable word, and you use different runes to create rune words, lending special powers to the items you collect in the game. If you don't understand or don't care about this - don't worry, it's not important. Either way, one of the runes in this game is called "EL". It's the most common, simple and weak rune. In a completely different story, commonly known as The Bible, there's a lot of talk about one "El", sometimes known as God, and whatnot.

Now the two are obviously not linked. They both do well on their own, in their own little worlds of symbols and meanings. Yet in my world, the two are linked. They represent two sides of the coin that is my life. The childish computer gamer and the man questioning life, thinking about God and trying to find his way in a world that reaches far beyond the tangible. It might sound pretentious - and it probably is - but my point is not why or how I've linked the two but that I actually have in the first place. Two stories, unreal in themselves, linked through me, forming another story, a meta-story if you will. Is this reality? I have no idea. Does it affect me? Yes. Are questions about reality actually relevant? Surprisingly, I don't really think so.

You see, stories are what connects us to others. Dreams are what connects us to the future. Memories are what drives us forward and links ourselves to the path we've trodden. They can be stories about dragons, magic, war, heroism and love. Or they can be stories about reality. Stories about what has happened. What should happen. What will happen. Stories about change, revolution, or stories about the good old days. Somebody once said that a storyteller deals with life, not hope. But the truth in this story is that storytellers deal with hope more than anything else, which is the very essence of all life that isn't purely biological. Robots don't tell stories, nor do they need hope.

We latch on to our dreams, because they are the only reason we have to get up in the morning, The dreams, fed by and at the same time feeding hope. And this isn't bad. This isn't pointless. It is the opposite of pointless - it's the most poignant truth about life that I know. If you ever find yourself thinking about the very point of living, wishing it was set in stone before you, just imagine how life would be if all you had was direct purpose. Just imagine knowing only truths and no untruths. Just facts, and no fiction. Science, no romance. You can't make love to your partners biological clock, nor can you be intrigued by mystery if you are enlightened to the fullest. Math never created anything, but the flawed minds of mathematicians did. Imperfection breeds hope. Untruth breeds meaning. Stories create the future and latch onto the past, as we latch onto them.

To quote a new friend of mine; this is the source of life force. The only thing one can really hold on to is the search for a handhold - the constant feeling that one is on the way to finding it, and the faithful following of the signs. Only that can stand up to disappointment - indeed it needs it if it is to grow in truth.

Truths, untruths, stories, fiction, facts... They're all just words. And words don't have meaning, until we imprint them with it. A word becomes true when we imprint it with fiction. Telling stories create meaning. Reality flows from the wellspring of the unreal.

Thank you for reading.

ln

2009-04-18T14:58:00.004+02:00

http://www.dn.se/opinion/huvudledare/en-viktig-dom-1.846847

http://www.dn.se/ekonomi/amerikanska-tidningar-i-fejd-med-google-1.847043

Ser ni sambandet?

Politisk reklam i TV

2009-04-18T08:31:00.007+02:00

Kristdemokraterna har alltså bestämt sig för att sända reklam i TV4. Denna skall gälla EU-valet, och baserat på deras första uttalande verkar det vara mer i riktningen "rösta i EU-valet", men jag bara antar att det kommer avslutas med "på KD!". Hur som helst så har jag svårt att bestämma mig angående vad jag tycker. Det finns en uppenbar chans för smutskastning o.s.v., men på något sätt tror jag inte att detta är vad vi kommer att se. KD är noga med att poängtera riskerna men också att försöka undvika dem, t.ex. lade de fram den här listan ang. reklamens karaktär:

• All reklam ska vara sann.
• All reklam ska vara saklig.
• All reklam ska vara informativ.
• Avsändaren, det politiska partiet, måste vara tydlig. Det får aldrig råda tvivel om vem som köpt reklamen.
• Det politiska partiet måste vara öppet med hur många väljare det förväntas nå.
• Reklam får aldrig sändas i anslutning till nyhetsprogram eller aktualitetsprogram.
• Reklamen får inte vara vilseledande, stötande eller osaklig.
• Reklamen får inte spela på rädsla eller fruktan eller utnyttja olycka eller lidande.
• Reklamen får inte misskreditera person, grupp, organisation eller annat politiskt parti genom framställning som är ägnad att väcka förakt eller löje.

Det finns uppenbara problem: att säga att reklam skall vara sann och informativ är ungefär lika intressant som att säga att mat skall vara god och hälsosam. Självklart skall inte politiska partier sprida falskheter, varken via TV eller något annat. Men tänk då på att i princip alla länders ledning "demokrati" för att beskriva den politiska situationen i sitt land, oberoende av folkmord, militärjuntor och diktatorer. Ord är, som bekant, ord, och inte sanning.

Det finns ett inbyggt problem i att säga att man skall vara saklig, sann och informativ samtidigt som man sprider ett politiskt budskap. Men jag tror egentligen inte att det är ett problem. Allt jag menar är att faktamässiga rabblanden gällande stora delar av politiken skulle uttråka de flesta, speciellt de som bara vill bli underhållna framför teven. På samma sätt är total avsaknad av fakta idiotiskt, och skulle inte få sändas till att börja med. Det är kanske därför viktigast att tänka på att man inte bara skall fokusera på att vara sann, saklig och informativ utan på att man skall vara ärlig. T.ex. kanske man bör fokusera extra mycket på att använda meningar som "Vi i Kristdemokraterna tycker...", "Det är våran åsikt att...". Kanske bör man till och med upplysa folk om att det finns andra alternativ. Ja, tänk att ge gratisreklam för andra partier! Det vore ju helt sjukt! Eller bara sjukt bra.

Jag tror att människor och samhällen faktiskt kan utvecklas. Sverige är en av de mest trygga, okorrumperade och demokratiska länderna i världen. Här går inte jorden under om ens meningsmotståndare vinner ett val, eller två, eller tio. Vore det inte bättre om partierna vågade samarbeta för att upplysa och skapa en mer politiskt intresserad medborgare?

Hur som helst, jag tror att jag i slutändan är positiv till det här. Men jag tycker att alla riksdagspartier skall agera snabbt och komma överens om ett gemensamt sätt att gå tillväga, istället för att de alla tävlar om vem som kommer på de mest effektiva (läs: odemokratiska) sätten att använda TV-mediet.

Addicted to utopia

2009-04-17T10:10:00.005+02:00

Zizeks nya

Intressant artikel om spelberoende

Vidare har jag bytt rum med Sibel, och målat de båda dessutom. Samt bytt processorfläkt.

Det var allt.

Ingen rubrik här inte.

2009-03-20T10:20:00.005+01:00

De som läst min blogg ett tag vet att jag för ett par månader sedan sade att jag i huvudsak skulle dedicera den till idéhistoriska saker jag snappade upp och funderade på i förhållande till min utbildning. Faktum är ju dock att jag just nu inte läser idéhistoria utan statsvetenskap, vilket förvisso är intressant och lärorikt, men inte lika kreativt sprudlande... varför bloggen ligger förhållandevis död. Jag tänkte därför nu ta tag i det hela och skriva ett helt icke-pretto inlägg om min tillvaro.

Jag och Sibel har börjat simma. Men vi pussar inte varandra i bassängen för det känns så töntigt.

Idag ringde larmet 06:00. Vi hade bestämt oss för att gå och simma riktigt tidigt för att undvika skrikande barn och segsimmande pensionärer. Jag sade redan igår att jag inte trodde på att Sibel skulle orka gå upp eftersom det är jag som är morgonmänniskan i förhållandet om man säger så. Men vem stod först påklädd och redo för avfärd om inte just hon? 06:46 tog vi buss 704 som går cirka 50 meter från vår dörr och var på väg mot Huddingehallen för lite simmande.

Det var pensionärer där, men inga barn. Vi hade stundtals en hel länga för oss själva och det hela flöt (hähä) på problemfritt och trevligt. Efter duschande och bastande och handlande var vi på väg hem för lite frukost. Klockan var då strax efter nio. Frukosten blev åten och nu sitter jag här. Woo.

Ernst Bloch
Igår fick jag hem första volymen av Principle of Hope av Ernst Bloch. Sibel kände direkt igen den bronsrelief som prydde framsidan, vilket kändes fint. Jag insåg att om man börjar ett verk på 1500 sidor med frågorna »Who are we? Where do we come from? Where are we going? What are we waiting for? What awaits us?"« så är man ganska modig och intressant.

Blå Tåget & Ola Magnell
Jag har börjat lyssna väldigt mycket på Blå Tåget och Ola Magnell (igen). Jag insåg just att båda sjunger om Das Kapital och det kändes härligt.

Det var allt. Jag hoppas att ni har en fin tillvaro.

lök eller plommon?

2009-03-06T18:21:00.005+01:00

Jag var med min vän Lovisa på ett humanistisk heldagseminarie eller något åt det hållet, med flera internationella såväl som lokala professorer, forskare och allsköns humanistpatrask. Närvarande var bland annat Sveriges stolthet Sven-Eric Liedman, vars böcker jag haft mycket glädje av under idéhistoriestudierna, då de är informativa och lättlästa såväl som underhållande. Det var kul att få se honom i verkliga livet. Dessutom hade han likadana strumpor som jag. Jag lade speciellt märke till att han inte bara hade samma veckodag på båda strumporna, han hade dessutom valt rätt dag. Detta slutade jag göra ungefär en vecka efter mitt första inköp av sådana strumpor.

Jag blev glad av hans närvaro. För bland fräcka filosofer från England, svårtolkade litteraturvetare från Polen och Derrida-citerande cultural studies-professorer från Södertörn så satt denna väl erkände och omtyckte tänkare, Sven-Eric. Och han satt avslappnat, han tog av sig sina skor och slappnade av. Han sa inte så mycket, men när han gjorde det så var det frågor som andades genuinitet och klarhet. Det gjorde mig glad.

Höjdpunkten var när det var dags för honom att hålla det föredrag han kommit dit för att göra. Detta gjordes på Svenska (vissa av föredragen hade varit på Engelska) och han inledde med att förklara olika syner på idéer. Låt mig citera ur minnet:

"En idé kan man se på som en lök. Men man kan också se på den som ett plommon."

Jag började nästan skratta. Världen var inte svårare än vad man gjorde den. Där står han och pratar om lökar och plommon på bondeaktig svensk-skånska. Och plötsligt var det inte svårare än så. Plötsligt behövde jag inte dekonstruerade tankematriser eller post-ismer för att se på världen. Och jag kände mig fri.

Vad Liedman menade var att lök-modellen står för idén om att en idé (eller för den delen, vad som helst) kan skalas av och skalas av men det finns alltid ett lager till. Plommonet, däremot, har förvisso fruktkött att ta sig igenom, men längst inne finns en kärna. Det var en enkel liknelse, men den var också mer effektiv än mycket annat.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Kejsaren var naken. Och jag gillade det.

undisputed truth

2009-02-21T14:54:00.002+01:00

Orkar inte upprepa mig. Med reservation för en extrem feltolkning och förenkling av Judith Butler.

13:54 (lillis) I have a question for you.
13:54 (Masklin) So ask
13:54 (lillis) is it possible to turn away from something without relating to it?
13:54 (lillis) Like say I don't want anything to do with TV, don't want to relate it even existing.
13:54 (lillis) Is it possible for me to just do that, or is not relating to is still a statement linked to TV?
13:54 (Masklin) To avoid it consciously, you obviously must be aware of its existence.
13:54 (DFO|Ninogan) it is ._.
13:55 (lillis) Or say, if I just dress the way I want to and somebody says "you're style x" and I say "no I'm not, what?"
13:55 (lillis) Can you actually avoid a system that you are aware of exists?
13:55 (Masklin) Lills
13:55 (DFO|Ninogan) avoid how lillis?
13:55 (Masklin) It depends on what avoidance you mean
13:55 (lillis) Avoid as in not relate to
13:56 (Mordgrim) Lillis, are you going all philosophical on us now?
13:56 (Masklin) YOu must define your terms first
13:56 (Mordgrim) As a cultural anthropology newb student, Id say. . .
13:56 (lillis) By relate I mean "making a statement concerning"
13:56 (Mordgrim) . . . you cannot avoid relating to the culture you are brought up in
13:56 (Mordgrim) unless you are totally autistic
13:57 (lillis) And how do I become that.. :D
13:57 (lillis) No but really..
13:57 (DFO|Ninogan) haw haw
13:57 (lillis) My point is for example
13:57 (DFO|Ninogan) why do you ask this anyways lillis?
13:57 (Masklin) Don't make it more complex than it is lillis.
13:57 (lillis) Well I don't like a lot of popular culture, but I don't want to you know.. ban it or anything.
13:57 (lillis) I just don't want to take part of it in a positive OR negative way.
13:57 (lillis) I just want an /ignore function I guess
13:58 (Mordgrim) Sorry, human mind doesnt work like that :|
13:58 (DFO|Ninogan) isnt it enough just not participating in it then -_-?
13:58 (lillis) And most people say that by NOT wanting to participate I am making a statement about it, i.e. relating myself to it
13:58 (DFO|Ninogan) haw haw that is true i guess :D
13:58 (DFO|Ninogan) so you would have to erase it from your memory then ._.
13:58 (Mordgrim) Like in Memento. .
13:58 (Masklin) How are you supposed to not participate if you're not aware of that which you are noting participating in?
13:59 (lillis) Well I obviously can't forget it. And every time I walk to school I see a huge poster of Linda Rosing or whatever..
13:59 (DFO|Ninogan) or just do tons of drugs until you become somewhat autistic
13:59 (lillis) Masklin: I'm not sure I understand
13:59 (lillis) It's both a question relating to me in person but also a somewhat philosophical question I guess
13:59 (Masklin) meh
14:00 (Masklin) State your original question in the simplest form possible
14:00 (DFO|Ninogan) srsly this isnt intarwebz you cant /ignore something like that those ppl that say you make a statement by not wanting to be a part of it are right imo.. whats wrong with that anyways why do you care? whats wrong with you man ;)
14:00 (lillis) I.e. can you know of a system without automatically being related to the system no matter what?
14:00 (Masklin) So
14:01 (Masklin) Lillis
14:02 (lillis) There's a feminist/gender theorist named Judith Butler who says that sex doesn't exist
14:02 (Masklin) I think you're looking at this from a bad vantage point
14:02 (lillis) And at some sort of hearing or whatever a guy asked her "but you DO have a vagina, right?"
14:02 (lillis) And she answered "I don't understand your question".
14:02 (lillis) And I applaud that.
14:03 (Masklin) Biologically she's female, in other contexts she's human
14:03 (Masklin) Is that what you want?
14:03 (Masklin) human or other things*
14:03 (lillis) To her female isn't a word
14:03 (Masklin) Then I guess she's mentally restricted
14:04 (lillis) ..
14:04 (Masklin) Look
14:04 (Masklin) If A has got property a, and B has got property b, would you say that there is no difference between A and B?
14:05 (lillis) this isn't about logic, it's about language
14:05 (lillis) The point I am trying to make is that she realises that everytime she has to say "Yes, I'm a female, BUT THAT DOESNT MEAN I ACT LIKE A WOMAN" she still confirms that there's something like a feminine stereotype.
14:05 (lillis) She knows that there are people in the world with different physical makeup than her own and all.
14:05 (lillis) And that for babies to be born people with different physical makeups have to get intimate.
14:06 (lillis) And, to relate to my clothing style example, I know that people dress differently, and that differentiation of looks is pretty important
14:06 (lillis) BUT I don't sign to the system that says that a certain clothing style carries a certain connotation
14:07 (lillis) I.e. mainstream, fashionista or whatever
14:07 (Masklin) Are you having problems with the human way of simplifying things using categories?
14:07 (lillis) No, I think it's imperative for practical communication
14:07 (lillis) I would have no problem saying I dress mainstream if it didn't carry a certain connotation
14:08 (lillis) as I am sure judith butler wouldnt mind calling herself a woman if it was simply a way to identify the shape of her genitalia
14:09 (lillis) And my point is that the only way to counter it is to not acknowledge the system
14:09 (lillis) And, like Judith Butler, say "what? I have no idea what you're talking about, I never agreed to this system, leave me out of it"
14:09 (Mordgrim) Well, the "system" exists in other peoples minds
14:09 (Mordgrim) So whether you agree with it or not
14:10 (Mordgrim) Other people will still put you into that category with all that comes with it
14:10 (lillis) Well if I don't acknowledge their way of communicating with me they'll have to change it
14:10 (Mordgrim) um. . .no
14:10 (lillis) If they want to communicate with me, that is
14:10 (Masklin) I feel like this whole thing is bout prejudice.
14:11 (Mordgrim) Its about preconcieved ideas and categorisation
14:11 (lillis) ITS ABOUT POSTMODERNISM, BITCHES!
14:11 * lillis does the crazy dance
14:12 (Mordgrim) Thing is, if lillis wears "mainstream clothes" and covers his ears and says lalalalalalal I dont hear what you other people have to say about my clothing style
14:12 (Mordgrim) Its not gonna change wht people think about his clothing style and all that goes with it
14:13 (lillis) Then what constitutes change in language and perception of things like style, beauty etc?
14:13 (lillis) A naturally evolving way of seeing things?
14:13 (Mordgrim) Involving many people, yes
14:13 (lillis) I'm not saying I can change anything alone of course
14:13 (lillis) But I'm saying I have a choice of acknowledging or not, and either way I don't affect the system much
14:13 (lillis) But between the two choices I chose the latter one
14:14 (lillis) But then again, what do you think made these "many people" change?
14:14 (Mordgrim) Yes you have that choice, but it doesnt affect anything but what goes on in your mind, which makes it kinda pointless in a cultural context
14:14 (lillis) Isn't what goes on in peoples' minds what culture is?
14:14 (Masklin) Dunno.
14:14 (Mordgrim) Culture is what goes on in all our minds, collectively
14:14 (Masklin) culture is a word I dont like
14:15 (Mordgrim) and youre just a drop in the ocean
14:15 (lillis) Well, applying some reductio ad absurdum logic: that would make change impossible.
14:15 (Mordgrim) From you alone, yes
14:15 (Mordgrim) at least almost impossible
14:15 (lillis) So you're saying that a large amount of people have to get the same idea into their heads at the same time?
14:16 (Mordgrim) Well it doesnt happen instantly
14:16 (lillis) If change in "cultural perception" is to take place
14:16 (Mordgrim) Usually its ideas that are already there, that start to evolve slowly, and spreading
14:16 (lillis) But it's all about one single drop times a thousand, million etc
14:16 (lillis) It's never a bucket
14:17 (lillis) and this is not me arguing over my ability to change culture, it's about the idea that resistance isn't futile in general
14:18 (Masklin) Ideas can be regarded as being alive, they spread, evolve, etc.
14:18 (lillis) independantly of the people who have them?
14:18 (Masklin) This Judith you mentioned, she's probably a person who plants ideas in ppl.
14:18 (lillis) Well, she's quite a respected person in queer/gender theory so yes
14:19 (lillis) And postmodern theory in general I guess
14:21 (lillis) And just for the record I could as well base my argument on Michel Foucault, aka Mr. Awesome.
14:22 (lillis) You didn't have any follow-up to that Masklin? :C
14:22 (Mordgrim) you know too much weird stuff, its impossible to keep up wth :D
14:23 (Masklin) sec phone
14:38 (Masklin) Right
14:38 (Masklin) So lillis
14:38 (Masklin) I think I understand what Judith wants
14:38 (Masklin) And I see only good things from it
14:39 (lillis) That makes me happy!
14:39 (Masklin) But I can't imagine that she's "unaware" of that people like to put females in one pile and males in another.
14:39 (lillis) No, she's absolutely aware of it no doubt
14:39 (lillis) But I'm assuming her idea is that the only way to battle it is to not acknowledge it
14:41 (Masklin) HMm
14:41 (Masklin) Dunno
14:41 (Masklin) It could aggravate some kinds of people
14:41 (Masklin) But could also yield better results
14:41 (Masklin) ???
14:41 (Masklin) afk

Entrapment

2009-02-17T10:38:00.003+01:00

Ang. rättegången mot The Pirate Bay (som jag egentligen inte har så mycket åsikter om) finner jag det här citatet från sweclockers.com lite skrämmande:

Under eftermiddagen har åklagarsidan mer utförligt beskrivit de bevis som åberopas när det gäller upphovsrättsbrott av musik. Skivbolagsorganisationen IFPI har bland annat loggfiler med IP-adresser som de fått tag på genom att dela ut musikalbum de äger upphovsrätten till på fildelningssajten.

Jag antar att det inte är olagligt eftersom IFPI inte är ett polisiärt organ, men det är ju ändå lite skamligt måste jag säga. Ja jisses.

Hail Mary.

2009-02-08T10:49:00.004+01:00

Jag läste lite utdrag ur Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnornas rättigheter (1792). Innan detta hade jag läst fyra utdrag ur den politiska idéhistorien skrivna av män. Det slog mig att hon skriver ungefär fem gånger mer lättläst, tre gånger vassare och minst dubbelt så roligt. Wollstonecraft är väl en av de tidigaste nedskrivna feministerna måste man säga (?) och jag beundras henne. Att hon orkade slåss mot mänsklig (manlig som kvinnlig!) dumhet så länge. Det känns tryggt att veta att även de som blir missförstådda och hatade under sin livstid ofta får en uppväckelse ett par hundra år senare när de inte längre är så ofantligt före sin tid. Hon går inte bara emot männens sätt att inte ge kvinnan något cred alls, utan går även emot kvinnornas villighet att finna sig i situationen (dock är det inte till lika stor utsträckning deras fel, då de tvingas in i en uppfostran som vill att de blir sköra, känslosamma och icke-tänkande - enligt Wollstonecraft). Hursomhelst:

[Kvinnan] är framförallt ivrigt upptagen av att vårda de finkläder hon har med sig, och vilka hon mer än någonsin betraktar som en del av sig själv när hon ska framträda på en ny scen; när hon, för att använda ett passande franskt uttryck, vill göra sensation. - Kan det finnas någon inre värdighet när man har så triviala bekymmer?

Åh, Mary! Du är inte ensam om att undra.

Man måste vidare undra... Är det hennes intellektuella intryck, hennes ord, böcker, debatter och så vidare som har startat en förändring i historien? Eller är Wollstonecrafts liv och verk bara ett symptom på en oundviklig, förbestämd utveckling i historien? Som vi vid det här laget vet behöver man inte välja mellan de två, men jag blir ändå fylld av förundran. För det sista jag vill vara är ett sympton på min samtid. Och det första jag vill vara är en katalysator för förändring (vissa höjer nu på ögonbrynen, men man bör förstå att det finns olika nivåer).

This is a mirage.

2009-01-24T15:38:00.000+01:00

You've stumbled upon a door where your mind is the key. There are none who will lend you guidance; these trials are yours to conquer alone. Entering here will take more than mere logic and strategy, but the criteria are just as hidden as what they reveal.

Cartoon heroes

2009-01-21T15:43:00.005+01:00

Jag har inte sett herr Obamas installationstal, men jag läste det däremot precis. Delen av mig som inte gillar USA, som inte tror på ord utan aktion och som i allmänhet känner sig trygg bakom cynism ser självklart massor av dåliga saker. Det är fortfarande en "Vi är bäst!"-retorik som används, världspolisiära undertoner finns fortfarande och det är ännu denna ständiga God som nämns. Men å andra sidan kan ingen förvänta sig perfektion över en natt. Det finns till trots mycket positivt, som jag tycker är värt att observeras. Små grejer i sig, men samtidigt känns de viktiga.

For we know that our patchwork heritage is a strength, not a weakness. We are a nation of Christians and Muslims, Jews and Hindus - and non-believers. We are shaped by every language and culture, drawn from every end of this Earth; and because we have tasted the bitter swill of civil war and segregation, and emerged from that dark chapter stronger and more united, we cannot help but believe that the old hatreds shall someday pass; that the lines of tribe shall soon dissolve; that as the world grows smaller, our common humanity shall reveal itself; and that America must play its role in ushering in a new era of peace.

To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society's ills on the West - know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy. To those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent, know that you are on the wrong side of history; but that we will extend a hand if you are willing to unclench your fist.

Det talas inte längre om war on terrorism, inte längre om Freedom (liberty, däremot!). Barack trycker inte på sin nations (ekonomiska, militära) kraft och målar inte ut den till att vara ondskans antagonist, utan ett land fullt av humanister.

Måhända att allt är tomt prat, måhända att det inte blir någon change, ingen fred, inget humanistiskt världssyskon. Men det finns trots allt en ny riktning i det hela, än så länge bara uttryckt i ord. Men ord är som bekant inte helt oviktiga. Att byta ut freedom mot liberty och att prata i väna termer istället för i antagonistiska står för något i sig, det är ett perfekt exempel på teorin om talhandlingar - bara genom att säga något så har man också gjort något. Om vi inte fokuserar på det gamla goda "världens mäktigaste person" utan istället pratar om att han antagligen är den person i hela världen som just nu flest personer lyssnar till, väntar på, är intresserade av... då är plötsligt hans ord minst lika viktiga som hans handlingar. Man kan tycka att "America must play its role in ushering in a new era of peace" låter som typisk nationalromantisk retorik (och så är säkerligen också fallet), men det är inte heller osant att det onekligen skulle vara väldigt hjälpsamt om den person och den nation som just nu en stor del av världens strålkastare är riktade mot faktiskt axlar en roll som fredsskapare.

Jag känner inte riktigt att jag fått fram vad jag ville ha sagt så jag skall försöka göra det lite kortare och enklare:

Det faktum att Obama kan säga "we cannot help but believe that the old hatreds shall someday pass; that the lines of tribe shall soon dissolve; that as the world grows smaller, our common humanity shall reveal itself" betyder något i sig. Det är förhoppningsvis en smakbit av vad som komma skall, men talet i sig är också ett barn av sin tid - att det kan sägas betyder något, inte bara att det sägs.

Det är också trevligt att se att han säger något jag själv känner starkt för: "know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy".

Om han nu bara löser krisen i mellanöstern också så känner jag att vi utan minsta känsla av överskattning kan ge honom hans superhjältedräkt...

/Anders, reserverad men - som alltid - hoppfull

geistegeschichtliche

2009-01-16T12:16:00.007+01:00

Läser vidare i Nordin. Han är nu inne på den tyska juristen och politiske skriftställaren Carl Schmitt (1888-1985), som förövrigt åberopas friskt av Chantal Mouffe. Det är inte så intressant, men jag fastnade för titeln på en av hans verk:

Die geistegeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus (Dagens parlamentarism i dess idéhistoriska situation" 1923). Jag hoppas att jag aldrig träffar en tysk som undrar vad jag studerar, eftersom ett försök att uttala det antagligen skulle leda till kronisk tungvrickning. Nej, okej, kanske inte alls. Men tyskan har onekligen en viss charm.

I övrigt är boken bra. Kortfattad och koncis. Inte lika bra som Sven-Eric Liedmans Från Platon till kampen mot terrorismen, men å andra sidan lite mer djupgående. Jag är förvisso ganska partisk.

60 sidor kvar, tänkte avklara dem nu.

Tschüss.

---
(32 minuter senare)

Jag minns första gången jag hörde om den politiske filosofen Robert Nozick (1938-2002). Det var under grundkursen i praktisk filosofi vid Lunds universitet. Enda sedan den dagen har han varit bilden av den sorts nyliberala argumentation jag har svårt för. Han nämns såklart i Nordins bok och jag tänkte nu klargöra för vad det är jag har så svårt för. Men först ett citat:

[Nozick] godtar liksom Locke tanken att individen har rätt att äga det hon frambragt genom eget arbete. Han medger också rätt till varuutbyte genom frivilliga överenskommelser. En rättvis egendomsfördelning är sedan en som uppstått på ett rättvist sätt. Bara ett så att säga historiskt övervägande kan avgöra vad som är rättvist - nämligen allt som uppstått på ett rättvist sätt. Vi kan kanske jämföra med det rättvisebegrepp vi tillämpar inom sporten. Ett rättvist fotbollsresultat är inte ett där varje lag tilldömts lika många mål, utan ett där seger eller förlust åstadkommits i enlighet med de regler som gäller för spelet. På samma sätt förhåller det sig med en rättvis egendomsfördelning enligt Nozick - den definieras inte genom slutresultatet utan genom den procedur som lett fram till den.

Vad Nozick här gör är alltså att motivera varför en helt fri marknad är rättvis. Alla som agerar på en fri marknad gör det frivilligt och således kan det inte finnas någon orättvisa. Man kan alltid vägra att köpa dyra varor, eller jobba billigt - men om man går med på det så gör man det helt frivilligt och det kan således bara innebära ett rättvist slutresultat. I teorin är argumentationen vattentät. Men det är bara i teorin som teori och praktik är identiska, i praktiken förefaller det vara annorlunda.

Nozicks teori om rättvisa skulle bara vara rättvis om alla var exakt lika informerade hela tiden, om alla hade samma kunskaper om ekonomi (och i förlängningen; om allt), föddes med exakt samma förutsättningar och så vidare. För det finns någon som klingar så otroligt falskt i hans argumentation, den står på gungfly. Hans "alla ingår frivilligt i utbytesrelationer med andra och således är alla resultat utifrån detta rättvis" skulle bara gå att applicera på en värld är alla kontrakt skrevs i 18-punkters text och utan förvirrande klausuler. Jag lärde mig när jag var liten(1) att om man skriver på ett kontrakt i blindo är kontraktet inte giltigt. Det förefaller för mig otvivelaktigt att Nozick inte håller med om detta. Man gör fortfarande ett frivilligt val att skriva på kontraktet. Nozicks teori må vara enkelt formulerad(2) men mellan raderna finns det något som för mig låter som "om man inte fattar vad man skriver på får man väl skylla sig själv och utbilda sig lite bättre!".

För att gå tillbaka en bit, jag sade att hans teori bara är rättvis om alla föddes jämlika etc. Faktum är att det är lite det han påstår. Han utgår från "naturtillståndet", ett slags urtillstånd där människorna levde ensamma, vandrade runt i skogarna och inte hade någon stats-, stam- eller ens familjelag att följa. I detta naturtillstånd skulle alla varit helt jämlika (då ingen hade någonting). Man skulle även kunna gå emot mitt argument om att alla skulle behöva jämlik kunskap och säga att i naturtillståndet var alla lika begåvade (läs: intelligensbefriade). Då skulle det nuvarande samhällsläget i princip utgå ifrån en ursprunlig punkt där allt var helt jämlikt och alla var lika begåvade. Men som ni hör är det hela en teoretisk konstruktion och inget faktiskt tillstånd. Alltså: gungfly.

Fotnoter:
(1) I Kalle Anka, faktiskt. Knattarna hade lärt sig det i deras Gröngölingsbok.
(2) När jag på ett seminarium gällande Hegemonin och den socialistiska strategin frågade C-M Edenborg om vad för sorts kritik boken fått från (ny)liberalt håll (jag nämnde nog t.o.m. just Nozick) svarade han ungefär "egentligen inte så mycket, jag tror inte att de skulle förstå den". Intellektuell elitism är ju något jag försöker undvika, men jag tycker att man kan utläsa en bra poäng ur det han sade, nämligen att nyliberal politisk filosofi bygger på en ytterst simpel, mekanisk logik. 1+2 = 3, alltså är höga skatter med logisk nödvändighet något dåligt. Jojo, visst.

Kärt återseende

2009-01-15T11:43:00.003+01:00

Har börjat läsa lite i min nya kursbok Det politiska tänkandets historia av Svante Nordin. Boken börjar såklart i Aten och det är skönt att återse gamla bekantskaper samtidigt som man lär sig nya saker om dem:

Aristoteles [...] slår fast att rikedomen har värde bara för att tillfredsställa behov. Den som använder pengar enbart för att generera mer pengar har glömt bort att pengar har ett värde bara när de bidrar till ett gott liv.

You said it, Aristotizzle.

Inlägg #101

2009-01-07T15:25:00.001+01:00

Hej igen. Nu är min uppsats klar och inskickad. Tyvärr har jag fortfarande inte så mycket lust att skriva saker här. Men det kommer nog snart.

Kram på er.

2008-12-08T13:29:00.003+01:00

Uppsatsen lunkar på. Sakta, halvsäkert, men stadigt framåt - just som livet.

Är lite på slutspurten sådär, när allt skall klaffa, allt skall kristalliseras och förstås. Inte bara av läsaren utan också av mig själv. Skall träffa min handledare imorgon och behöver alltså maila in vad jag skrivit snart, men tänker först göra lite mer, så att hon får hela kakan på fatet, så att säga.

Jag är rädd att allt mitt tänkande är fokuserat på det här, varför jag inte har något mer intressant att skriva. Här får ni ett citat istället, skrev just det här:

3.4 Nästa steg
Blochs framställning placerar sig mellan klassisk religion och reduktionistisk ateism, han för således en kamp inte bara mot teokratins präster utan även mot den positivistiska upplysningens kalla värld. Gud är upphävd, men med detta kommer rädslan inför en kall, innehållslös värld. Bloch lägger fram ett svar i sin diskussion om Job:

The simplest solution for theodicy is not just que Dieu n’existe pas [att ingen gud existerar], for the questions then rise up again to confront the dark, unfeeling way of the world itself, and the intractable matter which moves there. The simplest way is this: that there is always an exodus in the world, an exodus from the particular status quo. And there is always a hope, which is connected with rebellion–a hope founded in the concrete possibilities for new being. As a handhold in the future, a process which, though by no means achieved, is yet by no means in vain, thanks to the never-abating pregnancy of its solution, our solution. *44

---------------------
*44 Ibid., s.120ff.

Ich kann nicht mehr.

2008-11-28T17:31:00.008+01:00

Vad är det här för hemskt spel jag spelar, där jag blir åtsagd hur mycket jag får säga? Där mitt uttryck begränsas till x antal sidor? Hur skall jag kunna arbeta med det här? Desto mer jag läser, desto mer klaustrofobiskt känns uppsatsomfånget jag begränsats till. Jag känner mig bara avsnoppad. En slags formell självcensur. Varför skall jag spendera två timmar med att leta upp sidreferenser till saker? Om folk tror att jag ljuger så kan de väl själva spendera tre dagar med att jaga böcker, rätta till fel i Stockholms universitetsbiblioteks lånesystem (hur många före mig har velat läsa om Blochs liv och verk men funnit att Sesam inte vill öppna sig när de väl drar sitt lånekort?) och bläddra på.

I ett försök att vara lite rebellisk för rebellhetens skull kopierar jag ömsom över delar av min uppsats till wikipedia, då Ernst Bloch saknade en sida på svenska. Hoppas någon anal opponent tror sig göra värsta avslöjandet: "Anders har.. kopierat stora delar av sin uppsats från wikipedia! And I've got the facts to prove it! [dramatisk musik]". En del av mig kommer, om detta händer, inte ens vilja förklara hur det ligger till. Bara nicka, säga "YOU GOT ME!!!!!!!!" och skratta galet, utstormandes ur undervisningssalen.

Det enda som är värre än massornas dumhet är elitens hybris.

2008-11-28T00:25:00.002+01:00

... eller subjekt-objekt.
... eller objektiv materialism och aktiv revolution.
... eller --- ja ni förstår.

S ist Noch-Nicht P

2008-11-25T20:02:00.000+01:00

Det framgår nu att man inte behöver välja sida i den påhittade konflikten mellan rationalitet och magi, eller ateism och kristendom. Vad skönt.

Det var allt.

Skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, spela, skriva, skriva, skriva, skriva

2008-11-19T13:10:00.009+01:00

Jag har idag kommit igång så smått med hemtenta nummer tre (Klassikerläsning: Upplysningens dialektik). Skrivit en dryg sida och upplever den där bekanta känslan: först skriver man en introduktion utan att veta vad det är man skall introducera, sedan börjar man skriva saker som man känner är helt och hållet påhittade och godtyckliga. Efter ett tag börjar man inse att det man skriver faktiskt känns relevant och börjar leta efter spår som stödjer ens knappt utkristalliserade agenda. Låtsas veta saker. Hittar citat som stödjer det man påstått först i efterhand.

Pappa sade något en gång, och jag kommer inte ihåg de exakta orden, men som jag minns det var det något i stil med att (akademiskt) skrivande handlar om att först skriva precis vad man vill utan ramar, konsistens och formalia i åtanke, för att sedan låtsas som om det hela var högst planerat, välstrukturerat och uttänkt från allra första början. Jag tror att de flesta lärare jag haft i idéhistoria har hintat om detsamma. Känner mig hemma.

Jag blir glad när jag bävat inför skrivande i några dagar (och istället plockat blommor) för att sedan sätta mig ned och inse - precis som alla andra gånger - att jag verkligen älskar det här. T.o.m. när jag knappt själv vet vad jag skriver om. Men jag ser också väldigt mycket fram emot julen, ledighet och sådär. Samt en kurs i Historia A som förhoppningsvis blir lite lattjo trots att jag anar en viss risk för tråkigt dunka-huvudet-i-böcker-för-salstenta-beteende.

Det var allt. Skall förbereda mig inför grupparbetesrepetition (håhå, vilken överdrift) och äta nu.

Kram på er.

Tråkigheter.

2008-11-17T16:49:00.004+01:00

För att fortsätta på min inte strikt idéhistorierelaterade bana:

1. Det finns något som heter "The Greater Internet Fuckwad Theory", som ser ut såhär:

Alltså: Anonymitet (Internet) + vanlig person + publik = idiot.
Jag insåg just att en blogg är det motsatta. Då man aldrig vet vilka som läser - föräldrar, vänner, fiender, klasskompisar, lärare etc - så är man ofta väldigt noggrann med att inte skriva några upprörande eller idiotiska saker. Kanske är det synd.

2. Idag var jag ett klick ifrån att köpa en iPod nano för ~1400 SEK. Allting var ifyllt, jag hade valt en charmigt-post-rebellisk gravyr ("This machine doesn't really kill fascists.") och var redo att klicka på bekräfta-order-knappen. Men jag backade. Och jag känner mig stolt. Samtidigt kanske jag känner mig förtryckt av mig själv. Förvirring.

ett sms från Jan Stenmark

2008-11-13T21:59:00.001+01:00

En dag ska vi alla dö. Alla de andra dagarna ska vi inte dö.

Wooooooo(W)

2008-11-13T21:00:00.004+01:00

Jag är klar med hemtenta #2 och min bror besöker Northrend. Vet inte om jag är avundsjuk, men på något sätt känns idéhistoriskt skrivande intrinsikalt mer värdefullt än datorspelande, oberoende av den njutning det skänker. Northrend kan vänta. Ty jag har hemtenta #3 och en uppsats kvar att filurera på.

Spoiler: Jag citerar Henry Thoreau alldeles för mycket. Men det är det värt.

Henry Thoreau

2008-11-12T12:11:00.007+01:00

Fick just tillbaka resultat från den första hemtentan - blott ett par månader efter inlämning! Jag är nöjd med mitt resultat, mest då jag verkligen känner mig förtjänt av det. För att inte rosta började jag därför genast skriva på hemtenta nummer två. Jag har valt ämne - ickevåld/civil olydnad - och har skrivit en introduktion på cirka en sida. Läser nu in mig på lite relevanta skriverier och känner mig riktigt laddad. Henry Thoreaus korta skrift On the Duty of Civil Disobedience från 1849 är inte bara den mest inspirerande text jag läst på länge, den har dessutom några otroligt vackra passager:

I have paid no poll tax for six years. I was put into a jail once on this account, for one night; and, as I stood considering the walls of solid stone, two or three feet thick, the door of wood and iron, a foot thick, and the iron grating which strained the light, I could not help being struck with the foolishness of that institution which treated me as if I were mere flesh and blood and bones, to be locked up. I wondered that it should have concluded at length that this was the best use it could put me to, and had never thought to avail itself of my services in some way. I saw that, if there was a wall of stone between me and my townsmen, there was a still more difficult one to climb or break through before they could get to be as free as I was. I did nor for a moment feel confined, and the walls seemed a great waste of stone and mortar. I felt as if I alone of all my townsmen had paid my tax. They plainly did not know how to treat me, but behaved like persons who are underbred. In every threat and in every compliment there was a blunder; for they thought that my chief desire was to stand the other side of that stone wall. I could not but smile to see how industriously they locked the door on my meditations, which followed them out again without let or hindrance, and they were really all that was dangerous. As they could not reach me, they had resolved to punish my body; just as boys, if they cannot come at some person against whom they have a spite, will abuse his dog. I saw that the State was half-witted, that it was timid as a lone woman with her silver spoons, and that it did not know its friends from its foes, and I lost all my remaining respect for it, and pitied it.

Fortsätter nu.

Tillägg: Jag känner inte att jag riktigt gav texten nog med hyllning. Det är verkligen det bästa 13 sidorna jag läst på länge, jag sitter med en klump i halsen fylld av någon positivt imperativ känsla. Texten går att få tag på här, läs den för all del. Om man istället inte orkar läsa och vill lyssna på en uppläsning av texten finns det här (del ett) och här (del två). Varnar dock för att uppläsaren är ganska tråkig.

2008-11-10T11:53:00.002+01:00

Jag lyckas alltid bli inspirerad och skriva långa grejer på helt fel plats. Så nu skriver jag det här istället. Varning för stavfel, kanske. Det hela är egentligen skrivet i en forumtråd, så om det verkar som om jag pratar till någon så vet ni varför.

---

I don't think "people are stupid" or anything like that. I don't even think actors, models, dime-a-dozen singers or TV executives are stupid or bad - despite them being part of and reproducing the stupefying mass media culture. What I do think is that the only way to change what we get fed it so refuse to eat it. When people watch shows like Top Model just to sit there and say how stupid and shallow everyone is, they are - in my opinion - letting it affect their world view. They are letting it into their world, even if they say they hate it. Same goes for people who read blogs they hate just because they like getting angry and laughing at how stupid the bloggers are. If you don't like something - don't take part of it. Don't criticize it, don't let it assert influence on you. "All PR is good PR", and the only way to not give something PR is to not relate yourself to it. Not criticize it, not hate it, just let it be.

I agree with "fuck everyone who says fuck everyone" - I am really quite prone to dislike critics in general. Destruction is not the same as reconstruction - anyone can point out flaws. Now of course, there's a paradox involved in saying you don't like critics and think they are "doing it wrong", but I think one has to accept that one can never stand on the outside and look in - you're always part of one system or another. But once again, I think providing something different - better - is the best way to point out something else's flaws. But you can't force people to think for themselves, and you can't set up your own world-view/morals as an imperative for everyone. You can only make a living example of yourself and how you think the world should be (not saying you need to project your culture, values etc on everyone though) and hope people follow your lead or at least start thinking about their own lives and the choices they make.

I'm not trying to turn my back on society, I am trying to change it (theoretically). But in doing so I think the best way is to disavow some things. The only one to blame for how the world has turned out is yourself, in that humanity as a whole is an extremely slow, yet strictly direct, democracy. That is, you can either chose to live differently, to "vote" differently, or you can point out the flaws of other people's lives (i.e. the way they cast their vote in the pan-democracy of humanity).

Change comes from many people wanting the same thing - "there's nothing more powerful than an idea whose time has come". But that want has to be positive - that is, creative - and not negative, not wanting to change or destroy something, but rather want to create something new. In changing and destroying old things you only build on them anew, not truly putting up a new ground for the world but rather using the rubble of the old one - the one you dislike - as the foundation for new things.

I look at it like constructing a hotel - if you tear down the one and only hotel and then build a new one at the same spot, you haven't given people - the world - change, nor a chance to choose. You've only forced upon them a "new world order". On the other hand, if you build a new hotel next to the old one (the one you dislike), you're saying "I believe that what I offer is better, and I am not afraid of having people chose between their old views and the ones I put forward". I have not lost any hope in humanity, nor am I downtrodden by the mass culture of today (despite my views of it), simply because I believe that no human will refuse a better option if they were presented with it. And I believe there are other options, however, like I said, change takes time - but just listen to a lot of the music put forward today, the art, the voice of the younger generation. So many people crying out for change, so many people not liking what they see today.

This became a lot longer than expected, but this subject is close to my heart and I wouldn't want to have anything unsaid which I wanted to say in the first place. I realise I might have gone off the subject, but I really don't want to come off as somebody saying "fuck everyone", a misanthrope - and reading my latest, rather snappy comment, I think that might have been the case - I apologize. Because I truly love humanity - even the parts made up of people, cultures and routines I don't like. To be honest I think we have more in common than what one might think at first glance, however I might very well have a different view on how to make things better.

Hegemonin

2008-11-06T12:07:00.006+01:00

Läste just ut Hegemonin och den socialistiska strategin av Chantal Mouffe & Ernesto Laclau. De första två kapitlen var svårförstådda, och ärligt talat minns jag knappt vad det stod. Det var en genomgång/kritik av flertalet marxistiska tänkare - intressant nog inte Marx själv, dock. Kapitel 3 och 4 var å andra sidan lättare att förstå och dessutom i mina ögon lite mer intressanta. Jag minns att jag för ett tag sedan tänkte (sade?) att man borde ta tillbaka ordet "liberalism" och göra det till något bra. Lustigt nog är det en av de saker Hegemonin försöker göra, samtidigt som den varnar för de "liberalkonservativas" sätt att använda den liberala diskursen till sin fördel.

Boken är oförskämt snygg till utseendet, speciellt innanför skyddsomslaget. Mörkröd pärm med tjocka, svarta bokstäver. Skyddsomslaget, å andra sidan, är mer åt det fyndiga hållet:

Mer info om/köp boken här!

Säger du diskurs en gång till slår jag dig.

2008-11-05T15:45:00.006+01:00

Jag är inte en fullfjädrad diskursanalytiker, vilket jag är ganska säker på då ordet diskursanalys fortfarande skrämmer mig mer än fyller mig med varma metodkänslor (i motsats t.ex. ”hermeneutik”). Snarare är jag en nybörjare, en gröngöling, en ’noob’. Jag är inte heller en programmerare. Detta kan jag bevisa för mig själv väldigt lätt, genom att helt enkelt erinra hur jag för mindre än ett dygn sedan satt och läste på www.w3schools.com om XML och vad det faktiskt är.

Det är därför – med min begränsade kunskap inom både programmering och diskursanalys – som jag med glädje nu skall syntetisera de båda i ett försök att förklara diskurs som begrepp. Vad är det? Vad innebär det? Varför är det ett centralt begrepp inom många akademiska fält? Varför är det inte detsamma som t.ex. diskussion? Det finns en risk att den enda av mina läsare som förstår programmeringsdelen är min bror, så jag tänker därför börja med att lite lätt förklara vad det är i programmering jag kan använda mig av för att förklara diskurser, och sedan utveckla just det fältet lite smått. Observera att jag tänker förenkla programmeringsspråket lite så att det blir mer lättförstått – ni (min bror och eventuellt andra programmeringskunniga människor) behöver alltså inte kommentera eventuella syntaxfel och liknande. Låt oss nu börja.

Det enda programmeringsspråk jag har det minsta koll på heter Python. De filer man skriver i Python har filändelsen ”.py”. Låt oss säga att vi skriver två lätta program. Ett som adderar siffror och ett som adderar ord. Alltså: Ett av programmen vi skapat tar två siffror vi anger, t.ex. 1 och 2, adderar dessa och berättar sedan vad resultatet är: 3. Det andra programmet vi skapat adderar två ord vi anger, t.ex. ”banan” och ”äpple” och berättar för oss vad resultatet är: ”bananäpple”. Två ytterst simpla och dumma program, men det är just den strikta, logiska enkelheten i programmering jag vill åt – och det faktum att det utifrån detta kan göras (och de facto görs) otroligt komplexa system, program, spel och så vidare.

Okej, så vi har alltså två program. Det första programmet som adderar siffror döper vi till ”siffror.py”, det andra programmet som adderar ord döper vi till ”ord.py”. Som ni minns är ”.py” filändelsen för den fil (det program) vi skrivit i Python – programmen sparas alltså i två olika filer, helt separata från varandra. Om ni nu säger att vi vill skriva ett tredje program, en kalkylator som kan addera både siffror och ord, så kommer vi vilja använda de två tidigare programmen vi skapat – ord.py och siffror.py. I detta tredje program – kalkylator.py – använder vi oss således av en importeringsfunktion som heter ”import”. Genom detta importerar vi programfunktionerna från ett annat program – i detta fall först från ord.py och siffror.py. Vi gör detta genom att i vårat kalkylatorprogram skriva ”import ord.py” och sedan ”import siffror.py”. Vi har nu gjort så att vi i kalkylatorprogrammet kan komma åt både ordadderingsprogrammet och sifferadderingsprogrammet. Men nu stöter vi på ett problem.

Inom programmering finns något som kallas ”namespace”, vilket är ett avgränsat område (t.ex. en fil, ett program eller dylikt) där ett visst ord betyder en viss sak. Detta är relevant i förhållande till vårat exempel, ty i ordadderingsprogrammet (ord.py ) så betyder ”addera” just ”lägg ihop två ord”. I sifferadderingsprogrammet däremot, så betyder ”addera” det samma som ”lägg ihop två siffror”. Det här är inte ett problem så länge de båda programmen har olika namespaces, vilket är just vad de har så länge de håller sig till sina egna filer. Men när man vill importera de båda programmens olika adderingsfunktioner (ordaddering/sifferaddering) till vår kalkyleringsfil (kalkyl.py) så hamnar de i samma namespace, och ”addera” har plötsligt två betydelser – en omöjlighet i programmeringsfallet. Detta löser man genom att referera till ordadderingen som ”ord.addera” och sifferadderingen som ”siffror.addera” (alltså namnet på originalfilen, en punkt och sedan den funktion/det ord man vill använda). Man signalerar alltså genom detta att ”nu använder jag ”addering” enligt dess funktion/betydelse i ordprogrammet” och vice versa. De båda ”addera”-funktionerna får således samsas genom att man alltid refererar till dem med dess originalfilsnamn först. Att bara referera till ”addera” har faktiskt ingen funktion alls i vårat nuvarande kalkyleringsprogram. Men föreställ er att vi tycker att sifferadderingen är den viktigaste typen av addering (”ordaddering är ett konstigt påhitt som vi dessutom inte kommer använda oss av så mycket – addering betyder ju faktiskt i dess grundform sifferaddering!”). Då kanske vi vill göra så att ”addera” (utan ”siffror.” framför) automatiskt syftar till addering av siffror i vårat kalkyleringsprogram. Då använder viss oss inte av ”import siff ror”, utan ändrar på vårat kommando till ”from siffror import addera”. Nu tar vi ”addera” och importerar det direkt till vårat kalkyleringsprogram utan att gå omvägen genom dess originalfil – vi kan således referera till sifferaddering endast genom ”addera” och inte längre genom ”siffror.addera”.

Nu är den huvudsakliga programmeringsbiten av det hela avklarat. Om du känner dig väldigt förvirrad så är det synd men förståeligt, då saker som ”namespace” från början fick mig att rynka på näsan när jag läste om det. Jag skall nu försöka trolla om vårat programmerings-/adderingsexempel till ett diskurs-/politikexempel. Jag tänker använda mig av ordet ”kvinna” som ersättare av ”addera” och vårat kalkylatorsprogram kommer att bytas ut mot ”politiken”. Istället för filändelsen ”.py” kommer jag skriva ”.dis” som står för diskurs. Alltså – varje fil i programmeringsexemplet är nu en diskurs, och för att tydliggöra detta avslutar jag varje diskurs med ”.dis” i kommande exempel. Innan jag börjar med syntetiseringen av programmerings- och diskursbegreppen skall jag ge en kort sammanfattning av hur jag ser på begreppet diskurs:

Diskurs är ett uttryck för en viss gruppering av åsikter, betydelser och diskussionsförutsättningar i vilken man i förhållande till andra diskurser (likartade i form men inte i innehåll) försöker göra anspråk på att vara bärare av de rätta definitonerna, åsikterna, betydelserna etc. Diskurer är alltså något högst språkbaserat, men det är inte för detta overkligt – snarare är det grunden till all kollektiv påverkan av verkligheten vi lever i (”politik”, vill jag kalla det). Ni kan säkert redan nu förstå vart jag vill ta programmeringsexemplet. Låt mig därför börja.

Istället för ordaddering kontra sifferaddering kommer jag nu prata om två olika innebörder av ordet ”kvinna”. Låt oss ta två grovt förenklade (och därför väldigt klara) exempel. I vår ena diskurs som härstammar ur ett klassiskt mansbaserat samhälle från 1700-talet (man1700.dis) bär ordet kvinna på tre innebörder: ”tar hand om hem och familj”, ”saknar rationell förmåga”, ”underlägsen mannen”. I vår andra diskurs som härstammar ur en feministpolitik från 2000-talet (fem2000.dis) bär ordet kvinna på tre helt andra innebörder: ”jämställd mannen”, ”rationell”, ”fri att göra egna livsval”. Så länge ”kvinna” bara existerar i de separata diskurserna – alltså två helt olika namespaces, för att prata programmeringens logiska språk – så är allt frid och fröjd och det uppstår inte några problem. Men sekunden de båda möter varandra i ett politiskt sammanhang (som i sig själv är en diskurs – ”politik.dis”) så uppstår en motsättning. I denna vår väldigt förenklade politiska diskurs så importeras de båda diskursernas begrepp - hade det varit ett datorprogram hade vi skrivit ”import man1700.dis” och ”import fem2000.dis”. Vi refererar alltså i politik.dis till två olika definitoner av kvinna – man1700.kvinna och fem2000.kvinna – med helt olika innebörder. Skillnaden mellan diskurserna och programmeringsfilerna är dock efter detta stor: Filerna är viljelösa och neutrala och de styrs av programmeraren själv, en person med endast en vilja som lätt kan manipulera programmen han själv skapat. I diskursfallet är det hela såklart mycket, mycket svårare och mer komplext. För det första styrs varje fil (varje diskurs) inte av en, utan av en multitud av personer. Diskurserna vill hävda sig själva och drivs av diskursdeltagarna till att fastslå sin definition av ett begrepp som det rätta. Så länge 2000-talets feministers kvinna alltid refereras som till ”fem2000.kvinna” så är de inte nöjda, utan nöjer sig först när deras definition av kvinna refereras till som just ”kvinna” och inget annat. På samma sätt så vill de personer som sluter sig till 1700-talets manliga diskurs att ”man1700.kvinna” refereras till som endast ”kvinna”.

Frågan nu är – so what? Jag har kanske egentligen pratat om självklarheter än så länge. Men poängen – en poäng som jag själv missat en längre tid – är att det i definitionen av ett begrepp ligger en väldig makt. För den sekund där ”man1700.kvinna” blir till endast ”kvinna”, så är det endast den diskursens kvinnosyn som kan refereras som den sanna kvinnan, endast den diskursens definition som är riktig. När ”kvinna” är detsamma som ”man1700.kvinna” så är kvinnan begränsad till de funktioner/egenskaper som man1700.dis har gett henne. Alltså är det då omöjligt att åberopa, aktivera eller använda sig av några andra begrepp av kvinnan än de som finns i man1700.dis. För att likna det hela vid programmering igen: Det är omöjligt att åberopa ”kvinna.fri” om man importerat ”man1700.dis” kvinnobegrepp till det namespace som ”politik.dis” besitter. Då kan man endast åberopa ”kvinna.irrationell”, ”kvinna.underlägsen”, ”kvinna.hemochfamilj”. Med ”åberopa” åsyftar jag egentligen den bild av kvinnan som skapas och gång på gång fastslås bland deltagarna i den politiska diskurs där en viss bild av kvinnan är fastslagen som den ”sanna” och därför ständigt nämns. Det är i detta diskursens sanna maktbegrepp/maktanspråk/makt ligger. Det är endast när en annan diskurs ställer sig emot allmänt accepterade begrepp och ifrågasätter dem – som var och är fallet med fem2000.dis – som man har en chans att förändra förlegade, bakåtsträvande och negativa synsätt.

Två sista punkter. För det första vill jag snabbt notera att min text innehåller idéhistoriska, genusvetenskapliga, programmeringsbaserade och språkliga misstag. Jag laborerar med enkla exempel men sanningen är att sanningen inte alltid kan förklaras på enkla sätt. Och i relation till detta, den sista och avslutande punkten:

Som jag sade i början ville jag åt programmeringens simpla och ganska så självklara logik, men också det faktum att man utifrån detta kan bygga extremt komplexa system. Förklarat som ovan så verkar diskurer (förhoppningsvis?) som något ganska enkelt och okomplicerat, något det inte är. För faktum är att varje diskurs, varje ”.dis” innehåller ett oändligt antal anda diskurser, importeringar från diskurser och anspråk på att skapa nya diskurser, utomstående originaldiskursen. Precis på samma sätt som varje datorprogram består av en uppsjö av filer, referenser, funktionsimporteringar och mindre program som sedan tas upp i det större. Det är ännu en gång samma princip, med en stor, för diskurserna extremt viktig och central skillnad: I datorprogrammen finns det ett slutgiltigt, allomfattande program, som alla andra mindre program baseras på. Kalkylatorprogrammets princip finns i Excel, Excel finns i ett ramverk av andra program, och alla dessa program existerar som processer under ett operativsystem. I diskurserna finns inte denna hierarki. Tvärtom är alla diskurser likvärdiga, alla ”.dis” kan importera och exportera och skapa hur de vill, utan krav på att vara allomfattande – faktum är att de omöjligt kan vara det. Det finns alltså ingen omslutande diskurs, ingen meta-diskurs, inger ramverk inget operativsystem. Det finns bara diskurser i relation till andra diskurser. Vår ”politik.dis”, i vilken vi pratade om hur begreppet ”kvinna” styrs av olika diskurser, är också den full av diskurser, subjugerad andra diskurser etc. Innebörden av begreppet ”politik” diskuteras i andra diskurser precis på samma sätt som begreppet ”kvinna” diskuteras i vår ”politik.dis”. Verkligheten är alltså ett virrvarr av diskurser, vilket gör diskursanalys ett ganska komplext förehavande – dock är diskursens princip just precis lika enkel som programmeringens grundlogik. Det är mångfaldigandet av diskurser, inte diskursprinciper, som gör det hela komplicerat. Men det gäller såklart bara min definition av ”diskurs” – alltså den i ”anders.dis” – diskursbegreppet själv är i allra högsta grad utsatt för diskurspåverkan och förändring, precis som alla andra begrepp... och diskurser.

Läs mer om Python här

Läs mer om diskursbegreppet här

Hoffnung

2008-11-04T15:10:00.001+01:00

Jag är medveten om att det här är väldigt långt. Det är något Dylan skrev för länge sedan som han kallade "Last Thoughts on Woody Guthrie". Det summerar allting väldigt bra, även om jag inte kan relatera till Grand Canyon, sundown. Hoppas någon läser.

When your head gets twisted and your mind grows numb

When you think you're too old, too young, too smart or too dumb

When you're laggin' behind an' losin' your pace

In the slow-motion crawl or life's busy race

No matter whatcha doin' if you start givin' up

If the wine don't come to the top of your cup

If the wind got you sideways it's one hand holdin' on

And the other starts slippin' and the feelin' is gone

And your train engine fire needs a new spark to catch it

And the wood's easy findin' but you're lazy to fetch it

And your sidewalk starts curlin' and the street gets too long

And you start walkin' backwards though you know that it's wrong

And lonesome comes up as down goes the day

And tomorrow's mornin' seems so far away

And you feel the reins from your pony are slippin'

And your rope is a-slidin' 'cause your hands are a-drippin'

And your sun-decked desert and evergreen valleys

Turn to broken down slums and trash-can alleys

And your sky cries water and your drain-pipe's a-pourin'

And the lightnin's a-flashin' and the thunder's a-crashin'

The windows are rattlin' and breakin' and the roof tops are shakin'

And your whole world's a-slammin' and bangin'

And your minutes of sun turn to hours of storm

An' to yourself you sometimes say

"I never knew it was gonna be this way

Why didn't they tell me the day I was born?"

And you start gettin' chills and you're jumpin' from sweat

And you're lookin' for somethin' you ain't quite found yet

And you're knee-deep in dark water with your hands in the air

And the whole world's watchin' with a window peek stare

And your good gal leaves and she's long gone a-flyin'

And your heart feels sick like fish when they're fryin'

And your jackhammer falls from your hands to your feet

But you need it badly an' it lays on the street

And your bell's bangin' loudly but you can't hear its beat

And you think your ears mighta been hurt

Your eyes've turned filthy from the sight-blindin' dirt

And you figured you failed in yesterday's rush

When you were faked out an' fooled while facin' a four flush

And all the time you were holdin' three queens

It's makin you mad, it's makin' you mean

Like in the middle of Life magazine

Bouncin' around a pinball machine

And there's something on your mind that you wanna be sayin'

That somebody someplace oughta be hearin'

But it's trapped on your tongue, sealed in your head

And it bothers you badly when your layin' in bed

And no matter how you try you just can't say it

And you're scared to your soul you just might forget it

And your eyes get swimmy from the tears in your head

An' your pillows of feathers turn to blankets of lead

And the lion's mouth opens and you're starin' at his teeth

And his jaws start closin' with you underneath

And you're flat on your belly with your hands tied behind

And you wish you'd never taken that last detour sign

You say to yourself just what am I doin'

On this road I'm walkin', on this trail I'm turnin'

On this curve I'm hangin'

On this pathway I'm strollin', this space I'm taking

And this air I'm inhaling?

Am I mixed up too much, am I mixed up too hard

Why am I walking, where am I running

What am I saying, what am I knowing

On this guitar I'm playing, on this banjo I'm frailing

On this mandolin I'm strumming, in the song I'm singing,

In the tune I'm humming, in the words that I'm thinking

In the words I'm writing

In this ocean of hours I'm all the time drinking

Who am I helping, what am I breaking

What am I giving, what am I taking?

But you try with your whole soul best

Never to think these thoughts and never to let

Them kind of thoughts gain ground

Or make your heart pound

But then again you know when they're around

Just waiting for a chance to slip and drop down

'Cause sometimes you hear 'em when the night time come creeping

And you fear they might catch you sleeping

And you jump from your bed, from the last chapter of dreamin'

And you can't remember for the best of your thinkin'

If that was you in the dream that was screaming

And you know that's somethin' special you're needin'

And you know there's no drug that'll do for the healing

And no liquor in the land to stop your brain from bleeding

You need somethin' special

You need somethin' special, all right

You need a fast flyin' train on a tornado track

To shoot you someplace and shoot you back

You need a cyclone wind on a stream engine howler

That's been banging and booming and blowing forever

That knows your troubles a hundred times over

You need a Greyhound bus that don't bar no race

That won't laugh at your looks

Your voice or your face

And by any number of bets in the book

Will be rolling long after the bubblegum craze

You need something to open up a new door

To show you something you seen before

But overlooked a hundred times or more

You need something to open your eyes

You need something to make it known

That it's you and no one else that owns

That spot that you're standing, that space that you're sitting

That the world ain't got you beat

That it ain't got you licked

It can't get you crazy no matter how many times you might get kicked

You need something special, all right

You need something special to give you hope

But hope's just a word

That maybe you said, maybe you heard

On some windy corner 'round a wide-angled curve

But that's what you need man, and you need it bad

And your trouble is you know it too good

'Cause you look an' you start gettin' the chills

'Cause you can't find it on a dollar bill

And it ain't on Macy's window sill

And it ain't on no rich kid's road map

And it ain't in no fat kid's fraternity house

And it ain't made in no Hollywood wheat germ

And it ain't on that dim-lit stage

With that half-wit comedian on it

Rantin' and ravin' and takin' your money

And you thinks it's funny

No, you can't find it neither in no night club, no yacht club

And it ain't in the seats of a supper club

And sure as hell you're bound to tell

No matter how hard you rub

You just ain't a-gonna find it on your ticket stub

No, it ain't in the rumors people're tellin' you

And it ain't in the pimple-lotion people are sellin' you

And it ain't in a cardboard-box house

Or down any movie star's blouse

And you can't find it on the golf course

And Uncle Remus can't tell you and neither can Santa Claus

And it ain't in the cream puff hairdo or cotton candy clothes

Ain't in the dime store dummies an' bubblegum goons

And it ain't in the marshmallow noises of the chocolate cake voices

That come knocking and tapping in Christmas wrapping

Sayin' ain't I pretty and ain't I cute, look at my skin,

Look at my skin shine, look at my skin glow,

Look at my skin laugh, look at my skin cry,

When you can't even sense if they got any insides

These people so pretty in their ribbons and bows

No, you'll not now or no other day

Find it on the doorsteps made of paper maché

And inside of the people made of molasses

That every other day buy a new pair of sunglasses

And it ain't in the fifty-star generals and flipped-out phonies

Who'd turn you in for a tenth of a penny

Who breathe and burp and bend and crack

And before you can count from one to ten

Do it all over again but this time behind your back, my friend,

The ones that wheel and deal and whirl and twirl

And play games with each other in their sand-box world

And you can't find it either in the no-talent fools

That run around gallant

And make all the rules for the ones that got talent

And it ain't in the ones that ain't got any talent but think they do

And think they're fooling you

The ones that jump on the wagon

Just for a while 'cause they know it's in style

To get their kicks, get out of it quick

And make all kinds of money and chicks

And you yell to yourself and you throw down your hat

Saying, "Christ, do I gotta be like that?

Ain't there no one here that knows where I'm at

Ain't there no one here that knows how I feel

Good God Almighty, that stuff ain't real":

No, but that ain't your game, it ain't your race

You can't hear your name, you can't see your face

You gotta look some other place

And where do you look for this hope that you're seekin'

Where do you look for this lamp that's a-burnin'

Where do you look for this oil well gushin'

Where do you look for this candle that's glowin'

Where do you look for this hope that you know is there

And out there somewhere

And your feet can only walk down two kinds of roads

Your eyes can only look through two kinds of windows

Your nose can only smell two kinds of hallways

You can touch and twist

And turn two kinds of doorknobs

You can either go to the church of your choice

Or you go to Brooklyn State Hospital

You find God in the church of your choice

You find Woody Guthrie in Brooklyn State Hospital

And though it's only my opinion

I may be right or wrong

You'll find them both

In Grand Canyon

Sundown

"Socialism"

2008-11-02T22:59:00.002+01:00

Men showen är maxad
Och Mammon gnuggar sina händer
När dom jagar dig från första maj till sista april
Dom suger dig tom, lille vän, innan vinden vänder – dessa innetrender
Och så den där gamla känslan av att inte duga någonting till

Ola Magnell, Rulltrappan

Anselm

2008-10-31T16:48:00.007+01:00

In general, whatever a man makes the essential aim of his life, he proclaims to be his soul; for it is the principle of motion in him. But through his aim, through the activity in which he realises this aim, man is not only something for himself, but also something for others, for the general life, the species. He therefore who lives in the consciousness of the species as a reality, regards his existence for others, his relation to society, his utility to the public, as that existence which is one with the existence of his own essence - as his immortal existence. He lives with his whole soul, with his whole heart, for humanity. How can he hold in reserve a special existence for himself, how can he separate himself from mankind?

Ludwig Feuerbach, The Essence of Christianity (1881) p.141.

Sources of life-force

2008-10-23T14:30:00.007+02:00

The only thing one can really hold on to is the search for a handhold - the constant feeling that one is on the way to finding it, and the faithful following of the signs. Only that can stand up to disappointment - indeed it needs it if it is to grow in truth. There is no place for children here; they need ready-cooked food from on high. On this road discontent lasts best; its hope is in itself a handhold for the hoper. The best things must be left to simmer slowly, in anticipation, if their promise is ever to be enjoyed.

Ernst Bloch, Atheism in Christianity (1968) p.234fs

fuck y'all i'm from TEXAS

2008-10-09T19:55:00.007+02:00

Vi kommer aldrig kunna veta någonting om verkligheten, inte egentligen, inte på riktigt, inte helt säkert. Essensen, själen, sanningen, insidan, tinget-i-sig... det kommer alltid vara bortom oss. Det kommer alltid vara en skugga och en tanke men aldrig något vi kan greppa. Aldrig något vi verkligen kan finna, förstå, hitta, räkna ut, se.

Jag vet inte om det är ett problem. Herregud, just nu vet jag ingenting alls tror jag. Men jag tror att jag vill acceptera det. Att jag aldrig kommer veta. Att jag aldrig kommer förstå varför saker egentligen händer. Aldrig förstå vad kärlek är, aldrig förstå varför jag räddar det drunkande barnet, aldrig hitta en riktiga tallkottkörteln. Och fan, det är okej. Det är okej. Det, är, okej. Det. Är. Okej. Okej!

Ontologi kan aldrig bli imperativ. Hur saker är, det är inte vad som påverkar oss. Vi berörs av hur saker känns. Upplevs. Verkar. Känns. Känns. Känns. Känsel. Inte hur vi förstår saker. Inget av det som verkligen berör mig är saker jag förstår. Kärlek, musik, abstraktion, paradoxer... Inget förstår jag, inget vill jag förstå. Jag vill inte uppleva någon Entzauberung, min värld är avmystifierad som den är. Jag vill inte förlora den sista av magin. Tvärtom vill jag fylla den med magi, men inte för den saken förkasta förnuftet. Förståndet. Rationaliteten. Man behöver inte vara rationell och tråkig kontra irrationell och livlig. Världen är inte dikotomisk. Varat är inte logiskt. Varat är. Att förstå hur någonting fungerar är inte att förstå varför det fungerar.

Vi kan sätta etiketter på det etikettlösa, eller riva av etiketter från det etiketterade, men det ändrar inget. Det ändrar bara saker om vi vill det. Jag kan kalla en viss uthackad tid för postmodern eller upplysning eller bagobbolokko och det ändrar ingenting. Det ändrar ingenting egentligen. Det enda vi har är oss själva och varandra. Vi har våra viljor, vi har våra känslor, och vi har vår syn på världen. Det spelar ingen roll om människan är eller eller inte är något, det spelar ingen roll hur vi vill se världen, det spelar bara roll hur vi ser den. Det upplevda är det enda som är av vikt för oss.

Sanningen är att det inte finns någon sanning som vi kan nå. Och du kan tycka att jag fastnar i relativismens fälla hur mycket du vill, men det skiter jag i. Som fan. Om det inte finns några sanningar vi kan nå, hur kan du då säga att "sanningen är x"? Ja, hur fan kan jag det? Gå och dö, jag bryr mig inte om vad jag kan eller inte kan. Jag bryr mig om vad jag gör, och möjligen hur andra påverkas av det. Världen kan förklaras bättre med paradoxer än den kan med dikotomier.

Men vad Anders? Du tycker så? Jaså? Okej? Varför skall vi bry oss? Herregud ni skall ingenting. Om ni bryr er så bryr ni er, om ni inte bryr er så bryr ni er inte. Jag skiter inte i huruvida ni bryr er eller inte, men jag skiter i era krav på att jag skall legitimera mina åsikter. Om allting skulle kunna reduceras till logiskt korrekta påståenden som alla per automatik accepterar/förkastar så skulle jag inte behöva uttrycka något alls. "x = x, x = x, x = x!". Jo men det var ju djävligt intressant. Det som har vikt är det som inte kan bevisas eller motbevisas. Det som kan kännas. Det vi kan välja att sålla oss till eller säga emot, baserat på vad vi vill och känner. Inte baserat på några jävla sanningskalkyler. Du kan ta dina förbannade sanningskalkyler och köra upp dem där solen inte skiner. Och det kan du göra med dina etiketter och anti-etiketter och allt annat också.

Det värsta med språket är att alla antar att man vill bli förstådd så fort man använder det. Helvete!

Edenborg och den socialistiska strategin

2008-10-08T12:25:00.008+02:00

Har just börjat läsa Hegemonin och den socialistiska strategin av Chantal Mouffe & Ernesto Laclau (översatt av min kära lärare Carl-Michael Edenborg själv!). Är på sida 23 och fastnar redan för det ganska så vassa språket:

Resultatet av denna övning var insikten att det marxistiska teoretiserandets fält var mycket mer ambivalent och månfaldigt än den monolitiska transvestit som marxism-leninismen påstod var marxismens historia.

Det här blir nog dagens underhållning. Ses senare!

Tillägg:

Politiska slutsatser som liknar dem vi lägger fram i denna bok kunde ha dragits utifrån väldigt annorlunda diskursiva formeringar - till exempel från vissa former av kristendom eller från libertarianska diskurser som är helt främmande för den socialistiska traditionen -, men ingen av dessa har rätt att påstå sig vara den enda sanningen om samhället (eller "vår tids oöverträffbara filosofi" som Sartre uttryckte det). Av detta skäl blir emellertid marxismen en av de traditioner genom vilka det blir möjligt att formulera denna nya idé om politiken. I våra ögon är denna utgångspunkts värde helt enkelt grundat på det faktum att det utgör vårt eget förflutna.

Jag tror jag kan gilla det här.

Upplysningens dialektik

2008-10-04T18:09:00.002+02:00

Om någon är nyfiken så är det här anvisningarna jag fått för mitt första seminarium i delkurs tre:

Idéhistoria fk
Klassikerläsning
Upplysningens dialektik

Inför seminariet måndag 6/10 (13-15 MA 767):

Till detta seminarium skall vi läsa i Upplysningens dialektik[1] ”Företalen” och den inledande essän ”Begreppet upplysning”.

Självfallet kan ni läsa vidare i boken och läsa igenom den helt redan i början av kursen. Sedan bör ni ändå läsa om de speciella stycken vi skall diskutera inför varje seminarium. Texten är förhållandevis bildningskrävande, samtidigt som stilen bygger på utmejslade, ofta understucket ironiska formuleringar, vilket gör den på samma gång elegant och svårtillgäng. Idén med den här kursen är att vi inte ska nöja oss med att beundra elegansen, utan även begripa innehållet. Om vi klarar av att begripa innehållet, kan vi också pröva i debatt om vi delar olika ståndpunkter i boken, finner analyserna relevanta etc.

Denna första etapp handlar direkt och sammanfattande om det som är bokens titel och försöker alltså beskriva vad författarna menar med ”upplysningen” och varför denna har drabbats av en dialektisk tendens som är på väg att föra den tillbaka till sitt ursprung i myten. Förbered särskilt:
1) Jag har tänkt att vi skall tillsammans särskilt ”lusläsa” en passage som börjar ca tre sidor in i Företalet med orden: ”Den motsägelse som vårt arbete ställde oss inför visade sig därför…” Efter ca 2 sidor löptext upphör den särskilda passagen för lusläsning med orden ”…gör människorna på samma gång duktigare och dummare.” Passagen är den mest lättillgängliga och koncentrerade sammanfattningen av bokens huvudtema.

Till ”Begreppet upplysning”
2) Fundera särskilt över hur författarna använder begreppet ”upplysning”, vad tycks det innefatta, vad betyder valet av idéhistoriska referenser (jämför gärna med den bild av upplysningen ni fått genom idéhistorisk kurslitteratur etc.)

3) Fundera över de relationer mellan upplysningen och ”myten” som spelar en central roll i författarnas framställning. I vilken utsträckning skulle ni vara beredda att historisera denna upptagenhet vid ”myten” (författarna var judiska flyktingar från ett av världens modernaste länder där man hade börjat tro på myter och utföra primitiva riter) och i vilken utsträckning ser ni motställningen ”myt” – ”upplysning” som viktig på ett allmängiltigt plan.[2]

Dessutom skall ni naturligtvis notera passager i denna essä som ni finner särskilt särskilt besvärliga, så att vi kan utreda dem på seminariet. Definitionen av ”passage” är att en sådan måste vara längre än bara ett ord eller namn, som ni lätt kan slå upp själva, men den får å andra sidan inte dra ut över mer än ett bestämt resonemang på högst någon sida.

[1] Jag har tänkt mig att vi under kursen även skall läsa Walter Benjamins Historiefilosofiska teser, och kanske några uppsatser (utdelningsstenciler eller internet), men huvuddelen av tiden kommer att ägnas åt själva grundtexten.
[2] För att relativisera med ett exempel. Begriper vi problemen omkring teknik, utveckling och miljö/klimatproblem bättre eller sämre, om vi utgår från motsättningen Myt-Upplysning?

2008-10-02T19:21:00.003+02:00

THIS IS MADNESS

Språkets flaskhals språkets flaskhals språkets flaskhals språkets flaskhals språkets flaskhals språkets flaskhals språkets flaskhals språkets fla...

2008-09-29T17:25:00.006+02:00

Logiken är aldrig transcendent, och alltså aldrig skapande. Syntetiserande, men aldrig skapande.
Konsten är anomal till sin natur, och alltså aldrig slav under logiken.
Vi kan bara spränga våra gränser genom ett fritt - konstnärligt - tänkande. Att vara strikt logisk är att befinna sig inom ett slutet system, som redan från början är dömt till formmässigt slaveri.
Varje penseldrag är unikt och kräver en konstnär. Varje anslagen stråk är ett uttryck för ett skapande subjekt. 2+2 är fyra även utan en människa - konsten, å andra sidan, kräver ett subjekt och kan aldrig existera utan den. *
"Det tråkigaste som finns är en författare som förklarar hur hennes bok skall tolkas."

Som vanligt tänker jag bättre när jag sitter på tåget/i badkaret/i läsfotöljen än vid datorn, och jag har tänkt på det här ämnet hela dagen. Jag hade kunnat skriva flera sidor om det, men när jag måste tvinga ned det i ord så känner jag mig avsnoppad, uttråkad, förnedrad.

* Självklart kan man argumentera att en maskin kan dra penslar, att en dator kan skapa slumpmässig musik och så vidare. Som tur är, så är detta inte ett problem. Man kan även argumentera att logik är ett mänskligt konstruerat system, vilket jag själv gjort, men inte heller detta är ett problem.

Systembygge och diffus precision

2008-09-26T14:44:00.006+02:00

Filosofins mål borde inte vara att förstå eller förklara världen; detta ter sig i mina ögon omöjligt. Även om det faktiskt skulle finnas ett underliggande system som strukturerar allt vara och alla skeenden så är det inget vi kan greppa, se eller förstå. Vi kan som bäst konstruera epicykler och stödteorier som kan förklara somliga skeenden, men aldrig inbilla oss att vi har funnit den sanna ontologins system.

Filosofins mål borde vara att förstå oss själva. Det kan i vissa fall vara hjälpsamt med teorier om världens natur för detta, men dessa borde alltid finnas som medel för att förstå jaget, inte världen. Men inte ens oss själva tror jag att vi kan förstå till fullo, snarare till en liten del. Tappar tråden nu, och känner ingen mening att fortsätta skriva om något jag inte kan uttrycka. Får avsluta med lite herr Marx, for good measure:

The philosophers have only interpreted the world in various ways - the point however is to change it.

Jag läser just nu en eftersläpande b-uppsats som skall ventileras i min klass på tisdag. Den berör Spinozas och Descartes själsbegrepp. Som alltid är det intressant - både att repetera gammal kunskap och att lära sig ny, men dessutom att se hur studenter på liknande nivå som jag är uttrycker sig. Förhåller sig. Skapar (sig). Skall även läsa en som verkar behandla svenska utredningar gällande makt, demokrati och liberalism under sent 1900-tal. Fick inget försättsblad, så är inte exakt säker på vad målet är.

Tillbaka till Spinoza. Descartes. Ontologiskt systembyggande. Jag minns när jag läste filosofi i Lund, det fanns en tredelning som jag ännu inte kastat av mig: ontologi, epistemologi, semantik - Vad finns? Vad kan vi veta? Vad kan vi uttrycka? Ontologin är intressant på ett underhållande sätt. Det är roligt att provocera hjärnan att fundera på vad som verkligen finns, hur världen ter sig egentligen. Men på samma sätt som jag i Lund motstred vikten av att hitta en objektivt sann moral motstrider jag vikten av att hitta en objektivt sann verklighet rent generellt: känslan för vad som är rätt/vad som verkligen finns kommer alltid styra människor mer än den rationella insikten om vad som är rätt/vad som finns. Speciellt i pressade, hektiska eller emotionella situationer. Det är bara när vi vågar bortse från tankar på det precist korreka ordet vi kan närma oss ett mer precist uttryck för hur vi ser, känner, finns, skapar, agerar. Poesi, musik, uttryck och tankar fria från formalitetens krav - det är där vi kan finna oss själva.

And I don't know what that means, but I know that I mean it.
- Atmosphere (Trying to find a balance)

Tillägg: Om jag någonsin säger att "[x] är grundvetenskapen" eller något åt det hållet, så får ni skälla på mig och möjligen ge mig en lavett. Är det bara min ungdoms rebelliska låga som gör mig så fientligt inställd till systembyggande och fastslående av sanningar? Vill jag ha anarki? Vill jag ha kaos? Njaaa..

Carl Marx/Upplysningsprojektet 2.0

2008-09-17T15:50:00.002+02:00

Så, jag hatar reklam? Nej, inte riktigt. Min vän Carl lärde mig att inte göra det. Han sade ungefär såhär: ”Reklam är en av de där sakerna som är både negativa och positiva. Jag är inte säker på om reklam är mest positivt eller negativt, men det finns absolut positiva aspekter. Till exempel kan reklam verka informerande och upplysande. Jag kan faktiskt se en reklam om en uppfinning eller en tjänst som jag inser faktiskt, genuint, skulle förbättra mitt liv. Och det är något positivt, eller hur?”

Ja, okej, det köper jag. Men samtidigt är ju reklam en av de absolut största bovarna i att skapa behov efter saker vi egentligen inte behöver. Prylgalningar, ätstörningsoffer och fortkörningsböter(?!) är liksom alla mer eller mindre grundade i reklam. DU VILL HA DET HÄR. FÖRRESTEN, VISSTE DU ATT VI SÄLJER DET? DU VILL SE UT SÅHÄR. FÖRRESTEN, VISSTE DU ATT VI KAN FIXA DET OM DU GER OSS PENGAR?

Förlåt. Jag är trött på kritiker också. Men jag önskar att människor var rationella nog att helt enkelt inse att de inte behöver saker som säljs. Jag önskar att människor kunde tänka ”Okej, så, de erbjuder en pryl. Behöver jag den här prylen? Varför behöver jag den? Kan det vara så att jag till stor del vill ha den bara på grund av grupp- och identitetstryck? Kanske. Låt mig fundera lite på det hela innan jag låter begäret ta över.”

Det är allt jag kräver. Om alla tänkte så så skulle jag dö lycklig. Det är det enda (nej) jag vill göra med världen just nu. Det räcker för mig. Ett steg i rätt riktning. Ett så välbehövt och välkommet steg.

Johanna Rancière, Narnia, logik och ontologi

2008-09-17T14:38:00.005+02:00

Pratade med min kära vän Johanna igår. Om världens logiska författning. ”Världen är en bok och guds språk är matematik”, ni vet. Johanna tyckte att världen var tråkig. Enkel. Logisk. Grå. Jag sade såklart emot, vilket jag alltid gör av rent principiella skäl (att hon ännu pratar med mig är ibland en fråga inlindad i gåtfullhet (”question wrapped inside enigma” gör sig inte så bra på svenska)).

Hur som, mitt argument mot att världen, eller kanske snarare människorna – vilket var vad vi i huvudsak pratade om – är tråkiga, utgick ifrån våra mentala kapacitet. ”Nu tänker jag på en enhörning, och inte djuret utan den geometriska figuren”, sade jag. Det är ju en matematisk – logisk – omöjlighet, men samtidigt finns det väldigt lite som hindrar mig från att tänka på det. Tänka att det existerar. Jag kan inte se den i min sinnes ögon men jag kan ändå tänka på det som signifikanten ”enhörning” betecknar, trots att det aldrig funnits en enhörning så vitt jag eller någon annan (?) vet.

Min poäng i detta är på något sätt att människans kapacitet att tänka utanför logiska förhållanden är allt annat än tråkig, eller enkel, eller logisk, eller grå. Och jag tror att det vore en fördel om man skulle börja göra det mer. Jag började precis läsa en bok av Jacques Rancière – Disagreement. Politics and philosophy – som målar ut motsatser och diskuterar det svåra förhållandet mellan politik som en praktik vars grund still stor del vilar på motsättningar, och filosofi som en praktik vars grund till stor del vilar på att hitta ”sanningen” och alltså eliminera motsättningarna. Boken är egentligen inte det viktiga här, utan det faktum att han började prata om motsatser i förordet.

Motsatser. Dikotomier. Det är svårt att tänka utan dem, men samtidigt så tänker jag utan dem konstant. Eller kanske snarare känner:

A) Jag har ofta kallat mig själv för fatalist, vilket alltså betyder att jag enligt SAOL tror på ett oundvikligt öde. Och jag kanske gör det. Kanske inte alls. Säkert är iallafall att en del av mig tror att alla människor har en mening med sina liv, en anledning till att de existerar, något att uppfylla i livet. Allt händer av en anledning.

B) Samtidigt så har jag väldigt svårt för determinism. Jag vill ju såklart ha fri vilja. Jag känner sällan att jag inte är herre i mitt hus – det vill säga, jag känner mig nästan alltid autonom.

Ni kan se problemet. Rent logiskt sett så utesluter A till stor del B, och vice versa. Jag har stundtals legat sömnlös, upptagen med att försöka förena de båda logiskt sett – försöka sammansmälta dem i någon slags ”Andersism” som inkoporerar de båda och samtidigt är en konsistent teori.

Men varför? (Och här kommer min poäng) Det faktum att jag ens kan se det som ett logiskt problem motsätter sig logiken till att börja med. Jag skulle inte kunna uppleva den logiska problematiken om det inte vore så att jag faktiskt kände både A och B samtidigt. Om jag nu de facto känner A och B samtidigt så är det inte ett problem – det är endast ett upplevt faktum. Det enda problemet som finns är att jag fått för mig att logiken skapades som en grund för varandet, när jag borde inse att sanningen snarare är att logiken är en konstruktion för att förklara de mest simpla relationer mellan saker och ting i en värld som fanns långt innan logiken gjorde det. Jag har en bild i huvudet av ett taggigt, ojämnt och rörigt landskap (verkligheten), som vi sedan format en matris utifrån, vilken vi lägger ovanpå det hela för att utläsa logiska samband etc. Men är det inte så att verkligheten är föränderlig, samtidigt som vi har sparat våran gamla matris? Som om man skulle använda samma krysspromenadrättningsmall (ni vet sådana där med hål i för de rätta svaren) trots att vi har gått tusen nya tipspromenader sedan den skapades – alla med sina nya, unika frågor och svar.

Det där är förövrigt en bild jag använder väldigt ofta i mitt tänkande, men det här är första gången jag skriver ned den. Jag tror på att det finns ett ting i sig, någonstans långt under, som vi sedan lägger halvgenomskinligt kräpp-papper (jo man kan faktiskt stava det så) ovanpå, lager på lager, tills det är en tråkigt brun färglegering som vi inte kan se igenom. Verkligheten är en helt vit värld som vi sedan målar med vår egen färgspruta (även detta ett tankeverktyg jag aldrig beskrivit i ord förut). Ibland önskar jag att jag var mer konstnärlig, för det här skulle lättare beskrivas med bilder än med ord. Tänk er att det ser ut som en eldkastare, fast istället för bensin-eller-vad-man-nu-har så bär vi på ryggen två dunkar med alla våra minnen, vår världssyn, vår kultur... ja helt enkelt allt som påverkat oss. Vår förståelsehorisont, som Gadamer skulle ha sagt. Detta är sedan vad vi sprutar ut genom våran färgspruta och målar hela världen med.

Nästa fråga är ju då huruvida detta är bra eller dåligt. En vit värld låter inte alls roligt. Kanske inte. Jag orkar inte skriva mer om det här nu.

(Varje gång någon använder uttrycket ”logiskt sett” så rycker jag till. Dock inte alltid fysiskt. Vet inte när jag började ha så svårt för det. Kanske var det när jag såg Narnia-filmen med tjejen som säger ”logically..” med en störig röst.)

"[...] the lover of strict and appropriate languages can furnish them only at the cost of not being understood at all." (Rancière)

Post i kubik

2008-09-14T14:37:00.013+02:00

Ett av problemen är att man alltid vill se sig själv som den objektive betraktaren som står på precis rätt punkt, kanske t o m utanför. Men det vill ju alla göra. Jag vill se psykologi som en produkt av det moderna idélivet, kunskapssociologi vill se idéhistoria som en produktion av kunskap med sin utgångspunkt i dess sociala sammanhang, biologisten vill se allting som baserat på biologi. Fan, jag kan inte riktigt få ut min poäng här känner jag. Vad jag menar är att alla vill ha monopol på förklaringar. Alla vill se sig själva som den absoluta förklararen. Självklart är det idioti. Självklart är även jag idiotisk ibland.

När man vill se sig själv som den utanförstående betraktaren och förklararen så blir frågan "Hur ser du på dig själv?" jättejobbig. Reflexiviteten blir en nagel i ögat. Man är alltid en del av gröten, man tittar alltid med glasögon färgade av ens egen världssyn. Man kan inte bara observera fakta. Tingen-i-sig finns inte. Allt är yta.

Postmoderniteten genomskådar den metafysiska grund författeriet vilar på, men kan inte ersätta med något eget eftersom det inte finns någon grund att vila på – allt är yta, allt stödjer endast på vartannat, i en relativitet utan fäste. Så blir ytan och spelet med dess tecken det enda som återstår.*

Förstår ni nu? För det gör inte jag. Jag har ställt mig frågande till uttrycket "postmodernism" sedan första gången jag hörde det för flera år sedan och det har tagit ett tag att börja inse vad det handlar om. Och det enda jag inser är att jag inte kan inse något. Att relativismen äter upp och frigör på samma gång.

Men, vid gud, är vi inte alla trötta på kritikerna? Jag läser överallt om att kritiken börjar bli lite gammalt så nu är kritik av kritiken det nya svarta istället. Nej. Gå hem och lägg er. Dekonstruera mig bara om du vill bygga något nytt med bitarna efteråt. Även här, reflexiviteten - hur kan man kritisera kritiker utan att själv bli en kritiker? Det kan man inte. Men du kan bara förlora - eller förändras av - en strid om du väljer att ta den. Så gör inte det. Skapa morgondagen istället för att riva sönder nutiden. Och jag vet inte vad det betyder, men jag vet att jag menar det.

* http://www.apolloprojektet.com/2005/12/i-den-borgerliga-skinnbranschen/

You Kant escape

2008-09-14T13:49:00.002+02:00

Okej, så jag sade att igår skulle vara fritt från Kant eftersom jag skulle på någon slags maskeradgrej. Döm då till min förvåning när jag i kön till unisextoan träffade inte en, utan TVÅ personer som hade åsikter om Kant. Jag minns inte ens hur vi kom in på det. Men där stod jag, med en tysk och en ukrainska med motsatta åsikter. Det var nog när tysken sade "You know I think Kant's philosophy is really good, you know, just, just like "do good things!", that's awesome." jag insåg att han faktiskt inte hade någon aning vad han snackade om. Tjejen från ukraina och jag hade båda pluggat praktisk filosofi i Lund, under samma lärare, och bondade lite på grund av det.

Och hur relaterar det här till idéhistoria, undrar ni?

Låt mig summera: Inte så mycket. Men finns det någon man bör göra så är det att bryta mönster.

Volk

2008-09-13T01:29:00.007+02:00

Idag skrev jag min hemtenta. I en enda lång sittning. Vet inte riktigt hur det gick till, eller vad som hände, eller hur det blev. Skall nog låta den ligga i en dag eller två innan jag läser den igen. Är antagligen full med slarv-, stav- och referensfel. Har ju typ två veckor på mig innan den skall in ändå. Och ett seminarium om diskursanalys. Kan förhoppningsvis hitta något intressant där att baka in, men jag är rädd att om jag skulle open up a can of discourse så skulle jag aldrig kunna stänga den igen. Är jag redo för det här? Jaja. Jag har hursomhelst fått ihop typ sju sidor med saker jag tycker kändes ganska så relevanta, speciellt avslutningen bara rann fram ur fingrarna. Jag gillar Gadamer. Kanske mest för att han säger nej till metod. Gillar Feyerabend också. Jag gillar nog allt som går emot strömmen. Typ lax. Lax är gott.

Det känns dock lite... oförskämt att analysera, eller snarare - kritisera någons doktorsavhandling. Jag menar, de har lagt ned flera år på det hela och har studerat väldigt mycket längre än jag. Samtidigt sitter jag där som en skadeglad liten gynnare och analyserar minsta lilla antydan till snedsteg. Förhoppningsvis läser de inte våra analyser. Detta är dock svårare att undvika för en av mina klasskamrater som valde att analysera vår föreläsares doktorsavhandling. Nåväl, förhoppningsvis kan våra analyser vara rolig toaläsning eller något åt det hållet.

Nu skall jag bara lista ut hur jag kan gestalta Foucault på ett om inte trovärdigt så iallafall underhållande vis. Jaja, den dagen, den sorgen.

Et nu; sovdags. Imorgon är det maskerad, nya vänner och absolut ingen Kant.

在见！

P.S. Den där aikidoträningen jag skulle till? Jag åkte dit, och lyckades knäa mig själv i ansiktet så hårt att jag började blöda. D.S.

Och på den sjunde dagen...

2008-09-10T18:07:00.002+02:00

Lettevall/Kant är avklarad. Känns förvånansvärt otillfredsställande. Kanske för att jag redan nu inser att läsandet av en avhandling är den lätta delen om man också skall analysera. Kanske för att jag är trött. Kanske för att jag har kvar 30 sidor att läsa men vet (!) att jag läser dem ikväll, efter aikidoträningen.

Var på KB idag. Kan inte sluta förvånas över lukten i läsesalen. Gick och läste i tyska biografiska lexikon med högst stiliserat typsnitt. Förstod inte allt. Börjar inse att jag måste fila upp min tyska och eventuellt studera lite franska om jag vill kunna få grepp om de mer buskagebeklädda tänkarstigarna.

Överväger att skriva en b-uppsats om Ernst Bloch. Vore kul att ha tid att fördjupa mig lite i honom på skoltid, samt skriva om en tänkare som inte är så väldigt uppmärksammad (i Sverige?).

Nu går bussen om fem minuter. Tschüss.

Vidare läsning

2008-09-09T11:30:00.006+02:00

Okej, så om vi antar att mänsklighetens utveckling är en ackumulerande och ständigt uppåtgående graf så kanske vi är lite för positiva. Men samtidigt är det svårt för mig att inte göra det. Iallafall den ackumulerande delen känns nästan självklar.

Om vi födde en biljon barn en dag, varpå resten av världens befolkning dog, vad skulle hända? Barnen skulle dö av svält. Men om vi låtsas att det inte hände, vad skulle då inträffa? Är mänsklighetens utveckling en del av uppfostran? Vi lär oss x, y, z i vårat liv och för sedan vidare dessa lärdomar till våra barn. De börjar redan nu på ett högre plan än oss, och kan lära sig, p, q, r också. Deras barn börjar högre än dem och lär sig t, u, v etc. Om vi bortser från att alfabetet har lite för få bokstäver och att min idé är väldigt förenklad och att alla föräldrar inte är bra på att föra vidare kunskap, så är det ungefär så jag ser på saker och ting.

Oberoende av om vi faktiskt skapar genuint nya idéer och kunskap, eller om vi bara syntetiserar/återvinner gammalt till nytt, så känns det fortfarande som om mänskligheten rör sig i en riktning av ständig insiktsackumulering. Eller kunskap. Eller visdom. Eller förnuft.

tl;dr: Jag är lika positiv idag som igår, även om det känns som om idén på att befinna sig i en (exponentiellt?) uppåtgående graf också betyder att det är lättare att rulla bakåt och svårare och svårare att fortsätta klättra. Eller är jag dum och synkrocentrisk (påhittat ord!) som tror att det är svårare att revolutionera tankesätten idag än vad det var för 2000 år sedan?

Tillägg #1: Simon! I relation till det vi diskuterade på Edenborgs café; Kant säger ungefär att i människan finns bara frön till godhet, ondskan kommer utifrån. Vad tycker du om det?

Tillägg #2: Att läsa "Kritik av det rena förnuftet" får en ibland att undra om man läser Kants huvudverk eller Kants huvudvärk. *trumvirvel* (tror inte det finns någon tänkare som är lika öppen för ordvitsar som Kant, but David Hume also has a large potential for humor...)

Zum ewigen Frieden

2008-09-08T19:33:00.005+02:00

Läser Rebecka Lettevalls avhandling "En europeisk kosmopolit", som jag valt att teori- och metodanalysera för min hemtenta. Har läst en tredjedel idag. Är än så länge på bakgrundskapitlen. Blir förvånad över att Kant har pragmatiska och materiella sidor i sig. Inser att ingenting är så enkelt som man vill tro. Just nu verkar det som om en egoistisk djävul (Teufel) enligt Kant skulle följa ungefär samma handlingsregler som en pietistisk pliktdyrkare som levde efter det kategoriska imperativet. Hoppas att jag läst fel. Det låter så tråkigt. Så konvergerande.

I samma tonart: Jag pratade med en vän igår som gjorde en skoluppgift om kommunism. Jag började förklara det jag visste och insåg att för varje sak jag nämnde så kom jag på tre saker till jag ville förklara. Och jag är inte ens speciellt påläst. Insåg även då att ingenting är så enkelt som man vill tro. Allting kan inte sammanfattas på en wikipediasida. Det finns anledning att vi har bibliotek än idag. Skillnad på information och kunskap. Tror det är ett problem idag. Ett , av alla de problem som skapar ett ganska så ytlighetssaturerat samhälle.

Men jag är positiv inför framtiden. Min, din, mänsklighetens. Annars skulle jag aldrig orka kämpa/leva/skratta/älska.

Tillägg: Bonusbild till er som fortfarande orkar läsa min tråkblogg! Go crazy.

pm

2008-08-29T21:16:00.002+02:00

Hej Anders, ville bara prata med dig om ytlighet. Vad är yta, vad är djup?

- Det undrar jag också ibland

Precis. Vi kan till att börja med radera ut dessa termer för att att tänka nytt. Vi skall inte falla in i etablerade termer och begrepp, vilka fångar oss i vissa föreställnigar och motsatsställningar. För frågan är vad vi själva vill, vet vi det?

- Vi, eller människan?

Människan, men i första hand du själv som människa, den enda väg du har att gå för att förstå det som är utanför dig – d v s andra människor.

- Jag tror egentligen inte att det går att systematisera någonting som är mänskligt, det är t ex därför jag inte är attraherad av psykologi. På samma sätt är generaliseringar om vad som är ytligt och djupt som bäst en suddig bild av verkligheten, och i spår med detta är det såklart inte heller någon poäng i att ställa upp en dikotomi mellan de två.. Men för att ta hjälp av liknelser: Man kan köpa en bil för att man behöver köra sina barn till dagis, och man kan köpa en bil för att man inte trivs med sin familj. Handlingen att köpa något är inte fel i sig, det är de bakomliggande faktorerna som jag tycker kan ses som dåliga och i de flesta fallen är ju tyvärr inte de faktorerna lika uppenbara som i mitt exempel. Jag tror att det är det jag vill finna.

Så, vad tynger dig?

- Skapande är jobbigt. Att tvinga in sublima känslor och aningar i tankemönster och ord är jobbigt.

2008-08-28T09:48:00.001+02:00

All "nutid" kommer en dag att vara en del av historien, varför det inte är helt osannolikt att studier av historia ger oss en (begränsad) förståelse av nutiden.

2008-08-27T19:52:00.008+02:00

http://storyofstuff.org/

(Kolla på den. Nu.)

Idéhistorisk uppdragslista

2008-08-27T18:35:00.039+02:00

Klara av delkurs ett (Idéhistorisk teori och metod)
- Läs John Tosh, Historisk teori och metod

- Läs kompendium

- Läs kompletterande texthäfte

- Seminarium 1 (Vad är historia?, 28 augusti)
>> Läs texter inför seminariet (John Tosh, Historisk teori och metod (kap 1-4, 7 samt efterordet))
>>> Formulera frågeställning inför seminariet
>>> Bonusuppdrag: Svara på seminariefrågor

- Seminarium 2 (Vad är idéhistoria?, 4 september)
>> Läs texter inför seminariet (John Tosh, Historisk teori och metod (kap 10), Skovdahl, Lindberg, Lindberg & Nilsson)
>>> Formulera frågeställning inför seminariet
>>> Bonusuppdrag: Svara på seminariefrågor

- Seminarium 3 (Tolkning och framställning, 9 september)
>> Läs texter inför seminariet (John Tosh, Historisk teori och metod (kap 6), Gadamer, Föllesdal, Olausson)
>>> Formulera frågeställning inför seminariet
>>> Bonusuppdrag: Svara på seminariefrågor

- Seminarium 4 (Diskursanalys: genuskategorin, 16 september)
>> Läs texter inför seminariet (John Tosh, Historisk teori och metod (kap 8), Neumann, Laclau&Mouffe, Gemzöe, Hirdman)
>>> Formulera frågeställning inför seminariet
>>> Bonusuppdrag: Svara på seminariefrågor

- Seminarium 5 (Redovisningar av grupparbeten, 18 september)
>> Bestäm grupp
>>> Bestäm ämne
>>>> Förbered redovisning
>>>>> Utför redovisning

- Hemtentamen (26 september)
>> Bestäm avhandling att analysera
>>> Läs avhandling (Rebecka Lettervall, En europeisk kosmopolit - En idéhistorisk studie av Immanuel Kants Om den eviga freden och dess verkningshistoria)
>>>> Analysera avhandlingens metodik och skriv hemtentamen
>>>> Bonusuppdrag: Bli klar med tentan innan tentaveckan börjar så att du får ledigt - värt jättemycket XP! (18 september)

Klara av delkurs två (Klassikerläsning)
- Läs Max Horkheimer, Theodor W Adorno, Upplysningens Dialektik
- Gör hemtenta

Klara av delkurs tre (Samtida kulturteori och politisk filosofi)
- Läs Jacques Rancière, Disagreement: Politics and Philosophy

- Läs Chantal Mouffe, On the Political
>> Bonusuppdrag: Beställ den på svenska istället för engelska när översättningen släpps

- Läs Ernesto Laclau & Chantal Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin
>> Bonusuppdrag: Beställ den innan kursen börjar

- Läs David Lyon, Postmodernitet

- Gör gruppredovisning

- Gör hemtenta

Klara av delkurs fyra (Uppsats)
- Läs Hans Albin Larsson & Lars Arne Norborg, Att lyckas med uppsatsen
- Läs Crister Skoglund, Vägledning för uppsatsförfattare i idéhistoria
- Läs gamla uppsatser * 2

- Välj ämne för uppsats
>> Läs primärkällor
>> Läs sekundärkällor
>> Formulera frågeställning
>>> Sammanställ uppsats

- Opponera på två uppsatser
>> Få uppsatser
>>> Läs igenom och formulera opinion #1
>>> Läs igenom och formulera opinion #2
>>>> Opponera på uppsats #1
>>>> Opponera på uppsats #2

WIN

Idéhistoria B, moment 1, föreläsning 1 - Vad är historievetenskap?

2008-08-26T23:39:00.009+02:00

Vad är vetenskap?
- Vad skiljer populärvetenskap från akademiskt dito?
>> Vetenskapen är organiserad (se Bacon, "Nya Atlantis")
>>> Gemensam nomenklatur låter oss dela vetenskap och kunskap lättare

- Empirism som den enda metoden? (Bacon)
>> Jmf Galileis hypotetiskt deduktiva metod

Kan vetenskapen bedrivas inom alla fält?
- Kravet på kvantifiering inom naturvetenskaper != humanistisk vetenskap

Antimetafysik i vetenskapen (jmf. idealism)
- Även inom humaniora under 1900-talet

Inget anspråk på att veta allt eller ha förklaringar till allt (ex Newtons gravitationsteori)

1900-talets relativisering av vetenskapen (ex Poppers falsifieringskrav, Kuhns paradigmskiften etc)
- Feyerabends "Against Method"
>> Genombrotten inom vetenskap beror inte på metod utan slump (ex penicillin)

Vikten av öppenhet för kritik
- Genom att dela metodik och tillvägagångssätt med andra öppnar man lättare upp för kritik och analys utifrån vilket är något positivt

Historievetenskapens fader: Herodotus (~500 BCE)
- Den förste att reflektera kring källor och historisk sanning
>> Historievetenskapen som självreflekterande historia

Renässanshumanisternas intresse för filologi (ex gällande "Den Konstantinska Donationen")
- Dock var historieskrivandet fortfarande till stor del litterärt och retoriskt, saknade vetenskaplig udd

Upplysningens bristande intresse för historievetenskap
- Undantaget Vico -> "Naturvetenskap är inte vetenskaplig, då vi inte kan förstå något vi inte själva skapat. Detta gör humanistiska vetenskaper till mycket mer vetenskapliga och öppna för forskning."

Romantiken ger oss den moderna historien (Hegel, Fichte, Herder)
- Historien är en centralt styrande del i människans utveckling
>> Hegels idealistiska historiesyn (dialektik, folkets ande etc)
>>> Marx ställer Hegel på huvudet: ekonomin i fokus för historieutvecklingen (historisk materialism != idealism)
>>>> "Marx was not a marxist"

- Auguste Comte -> "Sociologi är grundvetenskapen"
>> Positivismen påverkar delvis historievetenskapen, tron på objektiva sanningar etc

Leopold von Ranke (1795-1896)
- tysk historiker påverkad av Hegel, dock mer praktiskt lagd
- intresse för utrikespolitik och diplomatisk historia
- stark fokus på källor, utvecklar källkritiken
- historismen -> allt är historiskt och historien upprepar sig inte
>> studera tider, personer och idéer på deras egna villkor och i deras egen kontext

Wilhelm Dithey (1833-1911)
- tysk teoretiker
- skiljer åt humanvetenskap och naturvetenskap
>> skilj på de två vetenskaperna och deras form. förstå och tolka det meningsfulla i humanvetenskaperna - förklara inom naturvetenskaperna
>>> socialvetenskaperna är en blandning av de båda

- utvecklar hermeneutiken
>> tolkningslära med fokus på delen och helheten och dess samspel (holografiska paradigmet?)

Vetenskapens samhällsnytta?
- Bacons syn på naturvetenskap
- humanisternas behov av att legitimera nyttan av deras forskning än idag
>> nytta inom historia -> motsatsparet metahistoria - meningslöshet (Tosh)

- Nietzsches "Om historiens nytta och skada för livet"
>> Skiljer på tre typer av historia
>>> Monumental historia (kungar, krig etc) - ideologisk nytta
>>> Antikvarisk historia (samlande och sparande av gammalt material, källor etc) - ???
>>> Kritisk historia (ex genushistoria) - problemcentererad, ifrågasättande
>> Skadan: Fokus på det förflutna kan förlama oss i nuet!

Forskningstyper
- källorienterad (se Bacon, samt Nietzsches antikvariska historia)
- problemorienterad (se Gelilei, samt Nietzsches kritiska historia)

Begreppsförvirring!
- åtskiljande av källa (primärkälla) och litteratur (sekundärkälla, sekundärlitteratur)
>> Primärkälla: forskningens objekt (brev, dokument, bok, konst, föremål etc)
>> Sekundärkälla: andra forskares texter om ämnet/primärkällan (forskningsläget)

Intern och extern källkritik
- Extern: omständigheter och relationer för texten - i vilken tid skrevs den? Till vem? Är det sannolikt att texten är äkta?
- Intern: syfte och avsikt med texten i sig? menad som ett öppet brev? vad fanns det för motiv bakom att texten skrevs? språkets kontext och plats i tiden (ex "natur")

- Quentin Skinner: Vikten av samtida källor och diskurser

Källor
- Många källor är bra, men undvik att drunka i "antikvarisk historia" och konstant källinläsning (jmf. Ranke)
- Krav på sållning även inom källor

Vilken fråga ställer man vid forskning?
- Weber: Frågan i sig är inte vetenskaplig, det är den efterföljande forskningen som är det.

Orsak och verkan inom historia?
- överbestämning
>> varje verkan i mänsklig historia har ett oändligt antal orsaker till
>> bör ej ses som ett hinder utan snarare en drivande kraft bakom forskning

Dawkins på IRC

2008-08-25T21:32:00.003+02:00

[13:55] Oh btw, i gotta talk alot about Dawkins soon so i'm interested in what exactly you dislike about Dawkins?

[13:56] He is targetting those bible belt guys and religion in position of power, can't really reach them with a book but should their perspectives really be respected?

[14:32] I think that even if that sort of religion needs to be criticized , it's not done through theological arguing but rather through political and the like.

[14:32] I.e. look at the effects their institution has on children and western society.

[14:33] Abortions and so on.

[14:34] Their belief system isn't a problem for the rest of the world, it's the way they practice it and try to pull strings in the political arena that is. And that would be a much more interesting and needed book than one basically saying "I can prove God doesn't exist because of my edumacations"

[14:42] But you gotta start with something. How would a political attack look like anyway?

---

[20:34] regarding Dawkins, how could one do more from his position?

[20:34] I mean, he can't reach his targetted audience with his Delusion book

[20:39] to be honest I'm not that knowledgeable about his position, or rather what he really wants to do

[20:40] to me it feels like most of his attacks are against religion as an idea and not just as a sometimes abusive practice

[20:40] and he might not be able to reach the people that needs to be reach no matter what, but I guess you could argue that if he would set out to raise awareness of secularism as something needed in a democracy

[20:41] then the christian right would be hampered no matter what *they* think about the book

[20:41] interestingly enough, he has his four "consciousness rising" messages[20:41] sounds quite familiar

[20:41] if you look at the average sect :P

[20:42] well, I would argue that he should pursue that point more than trying to convince religious people using empiricism and logic

[20:43] but seriously, why did he name it the God DELUSION as an attempt to be provocative? Like people won't be offended...

[20:43] not only is it mainly fruitless, it's also pretty disrespectful

[20:46] but i think i know where dawkins is coming from, if you ever had to deal with the zealous type of religious bible basher you wouldn't think that there should be respect paid for them

[20:46] and dawkins thinks they could become a massive world wide problem

[20:46] in all positions of power; which they actually already assume

[20:47] so i don't think that he thinks about disrespect or not

[20:47] you could have a point

[20:47] but I'm not sure if I'd willingly accept a "tooth for a tooth" approach

[20:48] I mean, we can agree that a desert religion becomes a problem once it starts to spread through missionaries and won't entitle other people to their own opinion

[20:51] yes

[20:52] but I think the best way to halt it's spread is not to attack the believers, but to educate the non-believers

[20:52] that's what Dawkins seems to say though "The God Delusion is at least an attempt to exchange ideas between atheists"

[20:53] maybe I read it the wrong way

[20:53] (Trying the devil's advocate approach here as i probably like him even less than you)

[20:53] else we would just sit here and bash him, wouldn't help much :)

[20:54] Even if that's his honest approach, there's still a lot of condescending attitudes toward religious people scattered throughout the book.

[20:54] ya, a decade of senseless philosophical bashing later :P

[20:54] I think he could have made it more professional and less dramatic.

[20:54] BUT, then it wouldn't be read by the public.

[20:55] You mean his way to insult any religious human?

[20:55] starting with the very title of the book

[20:55] yes

[20:56] I'm sure it raised the amount of copies sold a truckload. It's basically a sharpened and popularized version of what religious philosophers have discussed for decades..

[20:57] well, to me it seems as if he has superficial knowledge of the bible at best, next to no knowledge of that which surrounds and predates religion and it also seems to be apparent that he tries to compare the best that science can offer to the worst of religion...

[20:57] well, it also raised the bible sales by 120%, according to Amazon :P

[20:57] lol

[20:57] "he tries to compare the best that science can offer to the worst of religion"

[20:58] agreed

[20:58] what about the millions of people who just believe in "some sort of god"

[20:59] I mean, he has an academical background. As academic as you can get, actually. BUT he takes the version of the god that is probably the most laughable one: the personal god. Which is quite weak, seeing as where he is coming from(imho)

[21:00] yes

[21:00] I think a Dawkinist (uuugh) would say that he does specificy clearly that this is the kind of God he attacks

[21:00] which he does, quite clearly

[21:01] the problem here I think is that a) many readers don't remember/care about that b) he doesn't really defend or even give other kinds of belief systems the benefit of the doubt

[21:01] There's actually a book named "The Dawkins Delusion"...

[21:01] hmm refersh my memory: does he concede that there could in theory exist an "einsteinian god"

[21:01] or doesn't he?

[21:02] Well, I'm mostly attacking the first half of the book, the second half merely talks about how morality is just a mechanism of nature to ensure the organism's survival and that it doesnt make an atheist automatically a person without morale

[21:02] well that argument is very american

[21:03] i.e. "atheists have no morals!!!"

[21:03] yup, he's targetting that group

[21:03] at first, i had the impression that he really wanted to attack the bible belt

[21:03] seeing as his publisher led him to publish the book only after "four years of bush"

[21:04] yeah

[21:07] oh

[21:07] missed the question

[21:08] Dawkins mentions Einstein's god as in the mystical nature of nature but he simultaneously dismisses of it having any substance

[21:12] He furiously attacks the personal god. I would say so, because i don't think there is a "general theistic idea of god". He mentions einsteins view but he dismisses it early on

Egoistisk monolog

2008-08-24T22:17:00.001+02:00

Goethe/Ellen Key

2008-08-24T21:11:00.002+02:00

"There is nothing of the past that one should long for; there is, however, something that is always new that consists of the most essential parts of the past, and true desire must always seek to create something that improves over the present that exists." (Goethe, övers. Till Repper)

Paradigmskifte (nej)

2008-08-24T18:47:00.007+02:00

"Vad vi hade tagit oss för var i själva verket inget mindre än att ta reda på varför mänskligheten i stället för att nå fram till ett tillstånd av sann mänsklighet sjunkit tillbaka i en ny form av barbari." (Upplysningens Dialektik, Horkheimer & Adorno)

Med risk för att låta våldsamt pretentiös och präktig:

Då jag mer och mer känner ett behov av att skriva ned temporärt varande idéer jag får gällande mina studier, citat som jag lägger emotionell eller intellektuell vikt vid funnen i mina kursböcker (eller därtill relaterad litteratur) samt tankebanor och eventuella insikter jag får gällande idéhistoriska och filosofiska spörsmål, skulle jag härmed vilja varna eventuellt känsliga, lättuttråkade eller ointresserade bloggläsare för att mitt skrivande i detta forum kan ta en sväng från det mer privat underhållande (vissa skulle argumentera att detta redan i stor utsträckning har skett) och mot det mer idérelaterade och ibland för utomstående svåråtkomliga. Om ni vill ha en inblick i vad jag läser och funderar på om dagarna så kommer ni säkerligen att uppskatta det hela. Om ni vill höra er för gällande mer vardagliga och värdsliga händelser i mitt liv skulle jag istället uppmuntra er till att prata med mig.

Puss.

Historia

2008-08-20T18:35:00.004+02:00

Föreställ dig att mänsklighetens historia är en cylinder. Föreställ dig sedan att du vill undersöka en viss punkt i historien. Vad du då kan göra är att skära av cylindern precis där du vill och få ett tvärsnitt, en slags stillbild just av den punkt i historien du ville undersöka. Du kan utifrån detta tvärsnitt, denna stillbild, skapa dig en uppfattning om vad det nu var du var nyfiken på.

Problemet här ligger i att tvärsnittet är tvådimensionellt och ger en väldigt platt uppfattning av det du ville undersöka. Du får en väldigt asynkron bild av din historiepunkt, när historien utan undantag är diakron. Det vore därför bättre att skära historiecylindern på längden och betrakta det hela ovanifrån, som en process utan fasthet. Din historiepunkt är markerad i denna process, men är samtidigt sammankopplad med alla punkter före (och ofta efter), vilka blir en indirekt del av din punkt.

Vidare intressant att observera gällande historiecylindern är att den är oändlig. Speciellt framåt. I teorin är den självklart också oändlig bakåt, men det finns en gräns vi idag inte kan nå förbi i historien på grund av att vi helt enkelt inte har några källor om tiderna bortom den här gränsen. Det viktiga är alltså att inse att historiecylindern är oändlig framåt och att vi idag inte är klistrade på cylinderns kortsida, utan att vi bara är en punkt i historien med bindningar bakåt, och så småningom också framåt. Framtidens historia är inte skriven än och saker förändras, hur svårt det än kan vara att komma ihåg, eller ens inse.

Panta rei, som någon gammal gubbe kanske en gång sade.

Det godas absoluta imperativ

2008-08-15T11:05:00.002+02:00

Poängen är att om man inser något som är det rätta, det goda och det perfekta, så blir det automatiskt ett imperativ. För mig finns det inget att göra om jag inser att något är beskaffat på detta viset, annat än att handla utefter det och att eftersträva detta tings eller denna tillvaros existens. Detta är, så vitt jag upplevt, en absolut och oåterkallelig process.

1804

2008-08-07T01:34:00.003+02:00

"[Kant] came to the conclusion that the mind can only think in a particular manner, so all objects that it can think about must conform to this manner of thought. Therefore if the mind can only think in terms of causality -- which he concluded that it does -- then we can know prior to experiencing them that all objects we experience must either be a cause or an effect. However, it follows from this that it is possible that there are objects of such a nature that the mind cannot think of them, and so the principle of causality, for instance, cannot be applied outside of experience: hence we cannot know, for example, whether the world always existed or if it had a cause. And so the grand questions of speculative metaphysics are off limits, but the sciences are firmly grounded in laws of the mind."

Gangster-Göran

2008-08-03T17:16:00.002+02:00

Lyssnade på sommarprat på bussen till Skene, bland annat Göran Hägglund. Han spelade musik som David Bowie, Pink Floyd, Rolling Stones och Nationalteatern. Har jag måhända dömt honom för tidigt? Borde jag kanske bli kristdemokrat? Nä. Han pratade också väldigt mycket om sport. På värmländska. Men ändå. Göran "Two-face" Hägglund - du har förändrats i mina ögon!

2008-08-03T09:11:00.009+02:00

Looking and seeing are worlds apart, and maybe I have understood that now. Maybe I've been blind all along. Maybe I still am. It's not about being able to, but being willing to. Being a cliché is not a problem if you accept that clichés are that way for a reason. Some people just can't accept a copyright. And I'm not even talking about my songs or my, my texts. It's a spiritual copyright. It's like some people look at me and think "This is how Allen is. I should probably tell him." - you know? I wish people would've stopped looking long ago, and tried seeing instead. The open your eyes kind of seeing, you know. And I don't even feel out of place saying that, not now, not anymore. With world-weariness comes acceptance of the things that are, and rejection of the things that aren't. I've never really been... anywhere. My life has never been about me, and that's how I live, I guess. Ironic some might say. But it's just fate, you know?

Infall

2008-08-02T22:31:00.003+02:00

Jag måste låta saker hända i sin tid och takt, och sluta röra till livets färgbunke så mycket. Låt rött vara rött, brunt vara brunt och vitt vara vitt. Vitt, är förövrigt, min favoritfärg.

Till exempel måste jag låta mig själv äta frukost, middag och kvällsmat vid matbordet. Inte vid datorn. Inte vid tvn. När jag äter mat, då skall jag äta mat till 100%. Detta är dagens förändring.

addendum:

Ibland uttrycker jag saker som jag får för mig är mina åsikter, men när jag tänker på det lite senare minns jag att det bara är en tanke jag lekt med - hur skulle det kännas att tycka såhär? Skulle det fungera? T ex har jag på senare tid underhållit tanken om att livet inte har någon alls högre, större mening. Att det inte finns något mål med mänskligheten, att det inte finns en gud, en himmel, att det inte finns något som är, så att säga, larger than life. Detta skulle i mitt huvud innebära att allt man gör är värdefullt till max, eftersom det inte kan jämföras med någon större mening eller dylikt. Att det man gör just nu är bra bara det känns bra just då, bara man gillar det, njuter av det, trivs med det. Att det är det enda värdefulla i livet. Det kanske skulle vara skönt. Kanske inte. Jag vet inte alls egentligen, oberoende av vad för åsikt jag vädrat.

Just like a man

2008-08-02T18:41:00.003+02:00

Jag skulle skriva ett långt inlägg om min relation till Bob Dylan, varför jag kan börja spontanläcka tårvätska ur ögonen när en Dylanlåt går på utan förvarning och så vidare, men när jag skulle göra det så satte jag på Just like a woman och så hände just det, och jag är inte längre kapabel att skriva, så det blev bara en metaobservation gällande mina obersvationsplaner.

Eller vafan, nu när jag redan är igång.

Time out of mind tror jag är min pappas favoritskiva med Dylan. Jag är inte helt säker varifrån jag fått det egentligen, det kanske mer är en känsla. Varje gång jag hör den så tänker jag på vardagsrummet i mitt barndomshem på Ickorbotten i Ludvika. De röda sammets(?)möblerna som sedan kläddes om till ett grönt tyg som ritschade sådär jobbigt om man drar naglarna mot dess fibrer, den stabila men samtidigt ganska skramliga bokhyllan med fönsterluckor man kunde dra för. Våran lilla, lilla tv-apparat. De vita fönstrena. Den ger mig en lunkande känsla av trygghet och hem, inbonat och genuint. Men vissa av låtarna är ganska hemska, eller passar bara vid somliga tillfällen. Ett prima exempel är den drygt sexton minuter långa Highlands som sakta country-rullar fram med sina sönderslitna läderboots och whiskeyröst.

Street legal är nog min favorit. Det känns så. Jag orkar inte förklara varför. Den påminner mig om tiden i Lund, att gå hem på kullarstenarna halv sju på morgonen efter världens konstigaste korridorfest, eller att cykla till nationskväll på en skranglig cykel. Att åka bräda på den långa och förvånansvärt raka asfaltsvägen från mitt boende in till centrum.

Jag kan inte sluta skriva om Dylan. Jag kan inte sluta älska musiken och jag kan inte göra något åt att jag verkligen blir huggen i bröstet (på bra och dåliga sätt) av somliga av hans låtar. Det finns ingen annan artist som är så viktig för mig. Men jag förstår samtidigt att det finns andra som har en sådan relation till helt andra artister än just Dylan. Och, fan, det är heeelt okej. Jag hade en poäng, men jag tappade bort den halvvägs tror jag.

Imorgon åker jag hem-hem till Skene och Göteborg och allt sådant. Har laddat ipoden med 12 timmar sommarprat för bussresa dit och hem.

Kulturell kontextualisering

2008-08-02T17:18:00.004+02:00

Det är vad allting handlar om. Tror jag. Vill jag tro. Just nu är det så, iallafall för mig. Om jag skrev en bok skulle den heta "Människan och dess kulturella kontext", eller bara "Kulturell kontext". Den skulle se ut ungefär såhär:

Tvärsnitt

2008-07-27T13:35:00.004+02:00

Klockan är 13.35 och det var fest här igår. Fortfarande lite kaos i köket. Lite folk som sovit här. Jag är jättehungrig, men orkar inte göra frukost än för det är så mycket röreri som pågår.

Johanna säger (13:36):
en gång när hon åkte tåg så hade nån hoppat framför det

Johanna säger (13:37):
hon kommenterade det med "varför måste han hoppat framför MITT tåg, jag kom försent till ett möte"

Captain Awesome säger (13:37):
hahahaha
underbart

Captain Awesome säger (13:38):
om hon dog skulle det vara okej
för människans kollektiva utvecklings skull

Uttryck

2008-07-18T17:39:00.002+02:00

Jag skrev något någonstans och insåg att jag ville spara det till en senare tidpunkt, så jag lägger upp det här. Enjoy.

"Okej. Fine. Huvudanledningarna till att jag inte gillar psykologi:

1) Det är ett ganska dogmatiskt ämne inom akademikervärlden. Man har sitt kanon som följs väldigt väl.

2) Det är alldeles för logiskt. Det känns nästan mekaniskt. Människan är en maskin, och lägger du i polett X i hål Y så produceras Z. Lämnar väldigt lite plats för en holistisk människosyn.

3) Psykologi bygger på ett väldigt positivistiskt synsätt på människan; tron att man kan förstå, påverka och förändra människan på ett nästan schematiskt sätt. Många av mina vänner som läser psykologi har sagt, när jag frågat dem om det var vad de förväntade sig, "Njae, det är väldigt strikt och metodiskt - inte alls så flummigt som jag trodde!".

4) OM psykologi verkligen var så bra på att förstå och förutse mänskliga reaktioner så skulle jag inte vilja vara en del av det. Jag tror att det är rent generellt är alldeles för bindande och strikt för att skapa öppensinnade och ödmjuka utövare.

De fyra punkterna tangerar varandra ganska väl, men jag gillar punktlistor.

Vad [hon] menar med att en vanlig människa kan göra lika mycket tror jag bygger på det faktum att hon anser att två öppensinnade människor som pratar med varandra kan vara väldigt mycket bättre som terapiform än en utbildad (dogmatisk!) psykolog som är fokuserad på att hjälpa och göra den sjuke frisk. Men jag kanske tolkar henne fel, om inte annat så är det så jag ser det.

Att ha fel...

2008-07-09T13:34:00.002+02:00

... kan vara skönt.

Jag och kusin skulle jobba front of house (dvs man står högt upp och ser spelningen skitbra) på Robyns spelning, och vi båda delade ungefär samma tanke: "Robyn? Vafan? Do you really want me? Hon känns ju inte precis så het i Sverige, vad skall hon spela? Det här kommer antagligen att bli ganska platt".

Men boombadaboom, vad fel vi hade. Hennes spelning var kanske den bästa på hela festivalen, och då var jag inte ens inlyssnad innan. Robyn (2007) är en ganska stabil platta, visar det sig.

Hemkomsten

2008-07-08T23:39:00.002+02:00

Nu är jag tillbaka från Arvika, anlände för fyra timmar sedan. Har just duschat. All smutstvätt i tvättkorgen. Utfodrad, rengjord och utmattad.

Jag saknar det redan.

Höjdpunkter:

- Apollotältet höll på att kollapsa från allt regn så vi fick skära hål i taket.

- Sambatåg på säkerhetsfesten efter festivalens slut

- Att stå i scendiket på apollo under de större spelningarna

- Cateringtjejen jag masserade i utbyte mot kaffe

- Saul Williams spelning (även om jag inte orkade se hela på nära håll)

Kanske skriver mer om det någon annan dag. Kanske inte.

Lily from the middleway street

2008-07-01T12:37:00.003+02:00

Hej bloggen (och dess eventuella läsare).

Just nu sitter jag i familjens blåa Chrysler Neon och lyssnar på Neil Young. Semestern på Bornholm är slut. Huset vi bott i är nystädat (av mig och min moster!), bilen är fullpackad och den växlande molnigheten har lagt i solväxeln.

Klockan är 12:02 och jag väntar på att få åka härifrån - 12:30 kommer husägaren (och tillika min mammas vän).

Sedan jag skrev senast (tror jag) så har jag läst några böcker:

Kosmokomik av Italo Calvino.
Den är lite lustig, svulstig och ganska så målande poetisk på något sätt. 7/10.

jPod av Douglas Coupland.
Google-generationen, nördhumor, pseudoautism och ganska mycket cynism. 7/10. TV-serien som gjorts på boken: 3/10.

Death of an Ordinary Man av Glen Duncan.
Jag fick den här boken förklarad för mig för väldigt länge sedan och förklaringen fick mig att inte alls bli intresserad av boken (förlåt Jennie). Det visade sig vara ett stort djävla misstag, för det här är nog en av de bästa jag läst. Må vara som så att den bara är skräddarsydd just för mig (det är så det känns), men, fan, den är helt enkelt bra och jag vill inte försöka på att ge den en förklaring som den förtjänar. 9/10

Jag läser just nu Den Glada Vetenskapen av Friedrich Nietzsche. Lagom pretto och lagom bildande. Förvånansvärt lättläst, faktiskt.

Hejdå.

Sommarprataren är tyst

2008-06-18T22:24:00.003+02:00

Det är sommarlov nu.

Jag är tillbaka den nionde juli eller så, med ny glöd, inflyttningsfester och intressanta inlägg!

Imorgon skall jag till Skene Järn.

Hejdå.

Into the great wide open, under them skies of blue

2008-06-09T03:13:00.004+02:00

(a rebel without a clue)

Då var det sommar. Har i princip inte gjort något sedan sista tentan. Varit utanför lägenheten kanske två gånger. Har spelat igenom X antal spel. Känner mig ganska förvirrad. Var är min pluggstress?

Skall antagligen börja göra något med min lediga tid snart. Ser fram emot att komma hem till (för att sedan åka bort med) mor och far. Behöver lite riktig sommar. Det känns inte som om man får det här i Stockholm. Inga äppelträd, iallafall inte utan asfalt i närheten.

Friheten ger en någon slags ångest, minsann! Ni hade rätt, filosofer.

Kram,
och godnatt.

2008-06-01T14:49:00.001+02:00

Det går bättre nu.

På torsdag, känslan av att gå hem från tentasalen med solsken i ögonen och musik i öronen.

Ren och skär materialistångest

2008-05-29T22:55:00.003+02:00

Det bästa som kan hända är att de kollat på prylen imorgon, inser att den är paj som en tårta och skickar en ny nästa vecka som kommer på onsdag/torsdag. Absolut bäst. Så bra att jag inte vågar hoppas på det.

Det värsta som kan hända är att jag inte hör någonting alls från dem innan torsdag, så jag bestämmer mig för att köpa ett nytt moderkort från en lokal affär istället, som jag sedan kan returnera på öppet köp när jag får tillbaka kortet jag skickat iväg. Men när jag kommer hem visar det sig att det fortfarande inte funkar, och alltså är det processorn som är sönder och inte moderkortet. Så då måste jag returnera processorn för byte också, och vänta på att DEN går igenom samma sjukt djävla sega process. Och innan allting är klart så kommer jag åka bort med familjen till Bornholm och kan således inte sätta ihop min dator förrän när jag kommer hem i början av juli.

FAN FAN FAN. Jag trodde att det skulle kännas bättre om jag strukturerade allt jag känner sådan extrem frustration och ilska över men det hjälpte inte alls.

Jag hatar byråkratiska processer man inte förstår eller har kontroll över. KAFKA VAR ÄR DU NÄR JAG BEHÖVER DIG?

Stressad häst

2008-05-28T16:41:00.002+02:00

Hej världen.

Igår fick jag ett paket med nya datorprylar jag väntat spänt på i ett par dagar. Efter att jag (och min bror) spenderat cirka fem timmar på att montera och felsöka inser jag att det inte finns någon annan förklaring än att en av delarna - moderkortet, den mest centrala av alla - är defekta. Jag agerade snabbt och den ligger nu på posten för returnering. Förhoppningvis löser det sig. men det var väldigt irriterande. Ett klassiskt antiklimax. Dock tror jag att det egentligen är ödet som ler mot mig eftersom jag aldrig skulle få nog pluggande gjort om jag hade en sprillans ny dator med sprillans nya, spännande spel att spela samtidigt som det dessutom är underbart väder. Nu sitter jag på balkongen med min laptop och gör skolarbete istället för att sitta på mitt rum vid den stationära datorn (som för närvarande ligger i delar på golvet) och göra inte fullt så produktiva saker. Double win. Men det är fortfarande djävligt surt. Förhoppningsvis har jag inte fuckat till moderkortet eller returordern, så jag bör ju iaf bli ersatt eller få ett nytt kort (som funkar, kan man ju hoppas).

Annars är det som sagt mycket skolgrejer på g. På tisdag (3 juni) har jag en gruppredovisning om tvångssterilisering i Sverige. Det känns som om vi arbetar tre gånger mer än alla andra grupper och gör en riktigt bra redovisning, men vi blir ju inte ens betygsatta så ibland känns det lite onödigt. Man skulle ju kunna gå dit och stamma sig igenom ett A4 löptext och fortfarande bli avbockad i lärarens papper. Men jag lär mig ju å andra sidan väldigt mycket, eh?

Och 5 juni är det sista tentan. Jag vill ha VG på den, helt enkelt för att jag inte vill förstöra min winning streak. Egentligen skulle jag kanske i teorin kunna skita helt i att plugga, freestyla och hoppas på ett G... men vafan! Man vill ju göra sitt bästa. Eller... vill man?

Nu skall jag fixa käk och sedan läsa lite Bernt Skovdahl. Sayonara.

paste

2008-05-27T10:26:00.001+02:00

"Is religion bad? Many people would say that religion causes war, causes men to act like beasts. Look at all the atrocities and wars conducted in the name of somebody’s God.

It is true. Horrible things have been done in the name of religion. Horrible things will be done in the name of religion over and over again. But is this a viable argument for the abolishment of faith? Not so. If we search ourselves I think we all know it to be true that humans commit atrocities, not religion. Humans are the cause of wars, not faith. Faith is but a pretext for war. This to me seems so obvious that I am almost ashamed of having to mention it, since it feels like I’m patronizing the reader.

Religion is good for many people, and does not need a theological excuse to exist. It’s all about a man in the clouds? Sure. It’s all about having something to believe in so that you won’t have to be scared of dying? Okay. Even if these were both true assertions, it would not be a good reason for being against the existence of religion.
"

note

2008-05-26T22:58:00.002+02:00

Ackumulativ kollektiv utveckling är vad som för mänskligheten framåt.

Stöta och blöta tankar med varandra förfinar oss och våra relationer.

Ångesten bekräftar välmåendet.

Inkorporationsteorin.

2008-05-26T12:28:00.004+02:00

This is a song about a boxer... a boxer, it's got nothing to do with boxing, it's just a song about a boxer.
And, uh... It's, uh...
It's not even having to do with a boxer, really.
It's got nothing to do with nothing!
But I fit all these words together, that's all.
This is taken out of the newspapers.
Nothing has been changed, except the words.

Åtta av mina åtta böcker för nuvarande delkurs (1900-talets idéhistoria) tar upp Freud. Fyfan vad trött jag är på psykoanalys vid det här laget.

Psykologen frågade om mardrömmar, jag tänkte på objektiva sanningar

2008-05-23T18:28:00.006+02:00

Idag hade vi en ny föreläsare, Per Sundgren. Han var intressant. Ganska avslappnad, och tog in nya vinklar. Bland annat tog han upp (och läste lite) skönlitterära texter som också kan ses som en direkt ideologisk avspelning av en viss period. Att det föreligger på detta viset kan tyckas självklart - vilket det också är - men det är lätt att fastna i endast teoriernas och idéernas mer eller mindre faktamässiga värld och inte se hur det kommer till uttryck i de mer fria konsternas forum. Det var skönt att få en liten påminnelse om det. Tack Per.

En annan sak han gjorde som jag i mina snart tre terminers humaniorastudier sällan stöter på är föreläsare som faktiskt uttalar sig om saker som objektiva sanningar. Detta gjorde doktor Sundgren. Nu menar jag inte att han ställde sig och berättade oss om vad som är och inte är sant. Det enda han gjorde var att säga saker som "Sedan kan det ju faktiskt vara så att det finns något sådant som en teori som är sann och rätt, det skall man ju inte utesluta, eller hur?" och flinade, väl medveten om att han sprutade vatten på ett gäng katter. Min första reaktion var självklart att ställa mig upp och skrika "Sådär får man inte göra! Hur kan du säga så? Vad är du för idéhistoriker, va?!". Sedan insåg jag att jag istället borde tacka honom. Jag behöver nog möta tanken på att det finns teorier och idéer som människor (med rätta?) håller sanna.

På samma sätt frågade han om någon kunde lista "några onda idéer" när vi var och rörde oss i totalitarianismens landskap. Jag var nära att säga "Jag förstår att du vill att vi skall nämna rasism. Och rasism är ju onekligen en idé med samhälleligt och humanitärt sett negativa effekter. Men ondska? Vafan? Det finns väl inte?". Jag höll mig och insåg även då (förvisso i omvänd kronologisk ordning då han frågade om onda idéer före han påpekade att det kan finnas sanna och rätta teorier) att det här är något jag måste möta. Jag måste, om inte acceptera, så iallafall våga tänka på saker i absoluta termer. Allt annat vore ju faktiskt fegt.

För är det inte modigt, att säga "Det här tror jag är sant, helt, gott och utan avkall rätt!"? Må hända att man kan kalla det naivt, dumt och dogmatiskt. Men är det inte likväl modigt? Ett blottande av sig själv? Ett ställningstagande? För utan ställningstagande kan man aldrig bli attackerad, aldrig tvingas i försvarsposition. Det enda man behöver göra är att säga "Ja, kanske det. Fast kanske inte?". På samma sätt som att konstnärligt uttryck är ett blottande av en själv, ett handling som öppnar upp ens egen sårbarhet, så är också ställningstagandet och tron på objektivt sanna ting det. Iallafall i min värld.