Först vill jag be om ursäkt till min vän, själsfrände och älskade bundsförvant Johanna. Jag lovade att nästa blogginlägg jag skrev skulle bli om henne, och jag har filat på det länge men när jag för två dagar sedan verkligen kände att jag behövde skriva av mig så förmådde jag inte att hålla inne orden jag tänkte på, så inlägget blev inte om henne utan om mig och bara mig istället.
Johanna, du är en av de finaste personerna i mitt liv, och det vill jag att alla skall veta. Det fanns en tid för ett par år sedan när vi var väldigt duktiga på att bli osams, det var arga mail och msn-blockeringar och t.o.m. arga trådar på självaste ansis. Jag känner att vi kommit en lång väg från det, vi har blivit äldre, vi har vuxit, och ofta har vi gjort det sida vid sida (rent metaforiskt, då vi träffas väldigt sällan men pratar över "internet" nästan jämt). Det känns skönt att vi kan möta varandras idiotier med mer jämnmod och mindre storhetsvansinne idag, att vi stötts mot varandra som två envisa betongblock tills vi faktiskt kommit varandra lite närmare, förstått mer av oss själva och varandra tack vare just detta eviga stötande och blötande.
Till er som faktiskt följer min blogg kanske ni tror att det förra inlägget hade med Johanna att göra, eller att jag och Johanna har en kärleksrelation eller att det här inlägget kommer att sluta med att jag friar till henne. Jag kan redan nu försäkra er om att ingetdera är fallet. Faktum är dock att jag inte heller kan definiera vår relation, vilket gör den så väldigt fin. Älskar jag Johanna? Absolut, utan tvekan, jag skulle simma över Atlanten om hon behövde min hjälp. Men det är bara halva historien, och resten skall vi inte låtsas att vi kan uttrycka i ord. För vissa saker går inte att förklara på ett sådant sätt, vissa saker bara är, och dess vara själv är ett bevis på att språket är ett raster vi lägger över verkligheten, inte att språket är verkligheten.
Johanna och jag är ganska olika. Vi har olika idéer om många saker i världen, olika syn på saker och ting i största allmänhet. Detta är vad som orsakat de duster vi hade förr i tiden. Men det är också just detta som gör att vi idag, efter flera flera år av diskussioner, funderingar och pseudo-romanser fortfarande kan känna att "fan, jag hoppas att Johanna är på MSN så att jag kan få berätta om det här för henne när jag kommer hem". Jag skrev ett SMS till henne ganska sent en natt för någon vecka eller två sedan, och då jag aldrig sparar SMS kan jag inte citera det exakt, men jag skall försöka återkonstruera själva andemingen det ur minnet: ibland när jag känner inget annat än ångest och tomhet så är du den enda personen jag vill prata med, jag vet inte vad det betyder men jag vet att det är så.
Och orden är inget jag ångrar, för de var sanna och är det även nu. Jag vet inte vad det betyder, jag vet inte vad Johanna är eller kan vara till 100%, jag kan inte definiera den relation vi har (och må gud skicka blixtar på er om ni tror att ni kan göra det) men jag vet att den är speciell och fin, och det är det enda som betyder något i slutet av dagen.
Johanna är en av de bästa människorna i min tillvaro. Hon har även en ambition och driftighet i sig som jag saknar, hon är mycket vassare och gör ofta saker jag bara kan låtsas att jag gjort. Dessutom har hon precis blivit antagen till ett av de jobb hon länge pratat om att hon vill hålla på med, så om ni någon gång sitter på ett flygplan som blir kapat så hoppas då att ni flyger med Johanna Express, för hon kommer headbutta terroristerna innan the no smoking sign ens är turned off, och servera kaffe med sådan righteous fury at ni bländas av perfektionen.
Om ni vill läsa mer om Johannas bravader, funderingar och idéer om livet så kan ni gå in på hennes blogg, art-gallery och tortyrkammare www.necrorape.com.
